Matte – att hata eller älska

Våra barn har totalt motsatta känslor då det gäller siffror. Den ena älskar, den andra hatar. Den ena tycker att siffror är något av det roligaste man överhuvudtaget kan syssla med, den andra skulle antagligen inte ha något emot att aldrig behöva se ett till mattetal i resten av sitt liv.

Casper tycker om siffror. Det är så lätt, det är ju bara att räkna. Jada skulle antagligen bränna matteboken med ett stort leende på läpparna. Walter och Jada kämpar sej igenom läxa efter läxa. Casper kommer och frågar om jag kan skriva mattetal åt honom så att han också får göra en matteläxa.

Jag har försökt förklara för Jada att man inte kan vara bra på allt, men att det hjälper att sitta stilla och lyssna i skolan. Vi räknar saker hemma, vi funderar hur många det blir tillsammans, men så länge det finns minsta lilla möjlighet att tappa koncentrationen är det svårt. Casper kan studsa runt i rummet på samma gång som han räknar ut vad 7+9 blir. Utan problem och utan att använda fingrarna. Det är orättvist, tycker jag. Casper har fått order om att hålla sej borta från köket då det är läxläsning på gång. Annars sitter han som på nålar och kämpar med att hålla inne med svaret.

Men som sagt, man kan inte vara bra på allt. Matte är en sådan sak som man endera kan eller inte kan. Jag har så otroligt svårt att relatera till att ha svårt med matte. Matte var min grej, det är logiskt, det är ju bara siffror.Men jag lider med Jada. Jag ser hennes frustration, ser hur hon kämpar med något som är precis samma sak som hon redan gjort i skolan tidigare under dagen.

Vi räknar legoklossar, pengar, frukter.. allt för att försöka få grepp om hur stor skillnad det är mellan fem och tio, för att kunna SE vad som händer då man adderar eller subtraherar. Tidigare hjälpte jag med alla läxor. Men jag klarar helt enkelt inte av att se henne kämpa så innerligt med matten, så jag lämnade över det på Walter. Det är nyttigt för honom också, tror jag. Han får vara mer delaktig i skolarbetet som annars enbart går på svenska. Hon kommer att få en aha-upplevelse en dag och liksom se sambandet mellan  siffrorna, det tror jag verkligen på, men just nu är det kämpigt och det känns hopplöst svårt att sitta bredvid då det inte finns något man kan göra för att hon lättare ska förstå. Matte är helt enkelt inte hennes grej. Läsning, däremot, det är hennes grej. På två språk, dessutom.

Här ser ni en som övar på att skriva siffror. Att skriva siffrorna är det som är svårast.

IMG_1247

Denna dagen – ett liv

Det var visst någon kändis som yttrade de bevingade orden för herrans många år sedan. Det är lite så jag känner just nu, att jag lever ett helt liv varje dag. Ändå kan jag inte påstå att jag har ett betungade liv på något sätt för tillfället. Visst, jag är trött och lite mer lättretlig än vanligt, men något tungt liv har jag definitivt inte. Jag är nästan till 100% befriad från tidiga morgnar, Walter har det under kontroll. Jag har order både från rådgivningen och min omtänksamma man att vila lite extra varje dag då jag kommer hem.

Ändå är jag så fruktansvärt trött hela tiden. Och jag är så trött på att vara trött. Jag känner att jag inte gör någon nytta hemma, att allt faller på Walter. Han säger att det inte är någon fara, att det viktigaste är att jag vilar. Men jag vill ju så gärna orka mera. Jag vill göra roliga saker med barnen, inte vara den som stannar hemma och vilar då resten av gänget far iväg till Maxifun, Tellushallen eller bara ut på gården. Jag känner mej helt enkelt ganska onödig och tycker mellan varven väldigt synd om mej själv. Buuhuuu… stackars Nina..

Trots att jag känner mej som den tröttaste och onödigaste människan i världen blir jag på något vis varm inombords av att höra ”mamma, mamma, mamma” 500 gånger per dag. Ändå suckar jag djupt varje gång jag tvingas stiga upp för att värma makaronilåda, ta ner handduken, hjälpa plocka fram kläder för nästa dag, söka något som tycks ha gått upp i rök eller göra något annat som ingen annan än mamma klarar av. Så onödig är jag ju definitivt inte, det bara känns så.

img_0937-2

 

Kort och gott

Idag har vi varit på rådgivningsbesök nummer 3. Jag har känt mej tröttare än vanligt de senaste veckorna, och med tanke på hur det ligger till med blodtryck, hb och storleken på magen är det inte så konstigt. Den lilla killen där inne (JA, det är en pojke!) breder ut sej så mycket det bara går och trycker redan mot både lungor och revben. Fortsätter han i samma takt blir den här graviditeten ingen jätte lång historia. Det blir helt enkelt för trångt. Hjärtljuden hörde vi fram och tillbaka mellan sparkarna, med andra ord är den här killen precis lika aktiv som hans storebror var, och fortfarande är. Ingen chans att få höra hjärtljud någon längre stund med honom heller. Men vi behöver i alla fall inte fundera på om allt är okej.

Jag tycker inte att det är jätte intressant att läsa om andras graviditeter, så jag håller det ganska kort. Men en liten uppdatering fick ni i alla fall!

Casper har, måndagen till ära ,varit på träning med Jaros representationslag. Ingen dålig uppgradering från gårdagens träning med P-6, om ni frågar mej. Dessutom fick han inviga sina nya skor, som nog är närmare två storlekar för stora ännu. Men med extra sula och tillräckligt med vilja gick det bra.

IMG_1232

Om dom dåliga dagarna

Det kommer ibland dagar då jag känner att det här med att vara mamma inte alls är min grej. Ofta är det en sån dag då alla har en dålig dag. Det har varit tungt i skolan, lång dag på dagis eller en usel träning. Alla är hungriga, gnälliga och skulle egentligen bara vilja dra täcket över huvudet. Såna dagar känner jag ofta att jag inte kommer att fixa det, att jag inte kan få barnen att må bättre oberoende vad jag gör. Vi kanske klarar oss undan tårar 20 minuter i gången men sen brakar det loss igen. Då går jag bara och väntar på att klockan ska bli åtta så jag får skicka dem i säng för att slippa trösta stup i kvarten.

Sen finns det dagar då jag bara känner att jag inte räcker till oberoende vad jag gör. Barnen surar för att de inte får göra vad de vill just då,  vad jag än gör får jag bara sura miner och snyftningar tillbaka. Såna dagar är värst. Det är dom dagarna jag vill kasta in handduken och säga ”gör vad ni vill, jag bryr mej inte”. Dom dagarna svarar jag ”fråga pappa” på nästan varje fråga som ställs. Orka säga nej en gång till och få den där sura minen igen. Då handlar det inte om att trösta trötta barn, då är man bara den sämsta människan i världen och båda kidsen tycker att jag suger. Det går ju om, men dom dagarna känns evighetslånga.

Jada har ett ansiktsuttryck som kan få mej att nästan trilla över kanten. Då jag försöker prata med henne om nånting som hon inte vill diskutera tittar hon på mej som om jag skulle vara från en annan planet och hon verkar inte ta in ett enda ord av vad jag säger. Försök sen få ett svar av någon som ser ut att ha stängt av all kommunikationsförmåga. Jag blir galen.

Casper har kommit in i nån slags trots. Tidigare grät han bara då något var fel eller det var något han inte fick göra. Nu stampar han i golvet, marscherar in på sitt rum och kan sitta där och sura och prata för sej själv. Men att få ett svar eller någon typ av vettig reaktion från honom är hopplöst. Det enda jag får är ”åååh, mamma” med en arg röst och sur blick.

Det är ju tur att dom där dagarna inte kommer så ofta. Då hade jag nog gett upp. Att vara förälder är det absolut svåraste jag gjort i mitt liv.

img_1158

Fotbollsskor, en viktig sak

Casper och Walter har en stor sak gemensamt. Fotboll. Och framför allt fotbollsskor. Messiskor, för att vara riktigt noggrann. Det finns ingenting bättre än då paketet kommer och man får pröva de nya skorna för första gången.

Ny säsong betyder nya skor, en vanlig tråkig tisdag i mars kom paketet. Tidigare idag funderade vi när skorna riktigt kommer, och så fort vi kom innanför dörren svängde budbilen in på gården. Gissa lyckan! Och då är Casper inte ens hemma. Det betyder att jag kommer att få se den stora lyckan en gång till! Vi hade tänkt ge dem till honom i maj, till födelsedagspresent, men jag är den sämsta någonsin att hålla trevliga saker hemliga.

IMG_1220

Att grabbarna dessutom har fått initialer på skorna är ju bara ett stort plus! Om ni kikar riktigt noga på Walters skor ser ni första bokstaven i kommande babyn namn. Mer om det en annan gång, dock!

Dinner is served!

Igår var det Casper och Jada som fixade maten. Efter att ha fått ur sej det mesta av energin vid Maxifun. Det är lite så det funkar med våra barn. Trötta ut dem först, sen kan dom fokusera på något som kräver instruktioner. Nåja, köttbullar och potatismos fick vi. Supergott! Lite tips från coachen fick dom mellan varven, men jag är helt säker på att dom på tumanhand skulle kunna få ihop åtminstone köttbullarna.

IMG_1213

Små händer gör små köttbullar, men typen som gjorde de små köttbullarna var otroligt nöjd! Han var också väldigt stolt över att ha mosat potatis.

IMG_1215

Två stolta serverar middag. Ifall ni följer Walter (wallysuperman) på Instagram kunde ni igår bevittna hur det ser ut då två yrbollar dukar ett bord. Det var en festlig syn, kan jag tala om för er! Sen, då jag har kommit fram till hur jag skall göra för att få in videon hit kommer ni att få se mer av hur det egentligen går till hemma hos oss då något skall göras med ordning.

IMG_1216

Hjälp mej

Jag har den värsta nackspärren i mannaminne. Det började igår, och jag tänkte att nåja, en dag går, det känns bättre i morgon. Det gör det inte. Om det ens är möjligt är det ännu värre idag. Det vinglar i huvudet av smärta och blodtrycket åker upp och ner. Värkmedicin hjälper inte, värmedyna hjälper en liten stund men utöver det har jag inga knep att ta till. Om du sitter på någon mirakelkur mot nackspärr, berätta! Jag är redo att testa allt!

IMG_1212