Kan vi prata lite om det? Som idrottsledare och idrottsmassör känner jag att det här är viktigt. Som mamma känner jag att det är otroligt viktigt. Jag läste en artikel i Iltasanomat (den här) om hur en del barn så unga som 10-11 år inte ens kan sitta på huk med rak rygg. Det är skrämmande.

Att barn nu är mer stillasittande än barn var förr behöver man inte vara speciellt högt utbildad för att lista ut, men vem skall beskyllas för att det är så?

Skolan? Åtminstone den skola där Jada går tar detta på allvar, det känns som att dom rör på sej mycket mer under skoltid än vad jag gjorde då jag gick i skolan. Det ändrar förstås då barnen blir äldre, men jag vill tro att bara de har en vana att röra på sej fortsätter de göra det även om skolan inte erbjuder det i samma utsträckning som tidigare. Och låt oss vara ärliga, vi kan inte beskylla skolan för att våra barn inte rör på sej tillräckligt under fritiden.

Föreningar med höga prestationskrav? Det känns som om jag skulle ha diskuterat det här hundratals gånger. Med andra föräldrar, med kolleger, med vänner.. Visst, den organiserade föreningsverksamheten har blivit mycket mer krävande (nu är jag inne på idrottsföreningar), man förväntas välja gren tidigt och redan i lågstadiet kan man träna 5 gånger i veckan, om inte mer. Man kan inte, som tidigare hålla på med flera än en gren. Det är omöjligt att kombinera fotboll och konståkning, som jag gjorde ända upp i högstadiet. Dels för att vi nu har möjlighet att utöva de flesta grenar året om tack vare hallar och konstisar, dels för att kraven på våra kids är större än de var på oss som är födda på 80-talet eller tidigare.

För de barn som är superintresserade och helst sover med fotbollen under armen kan jag tycka att det är okej. Men är man inte beredd att sälja sin lillasyster för ett par Messidojor borde man ges möjligheten att pröva på andra sporter, utan risk att hamna längst ut på bänken under  följande säsong. Man borde också kunna erbjuda barn med lite mindre intresse att träna mindre och ändå låta dem spela lika mycket då det är match. Lite är bättre än ingeting. Att tvinga barnen att träna för att få speltid är bara att ta död på intresset helt. Detta gäller förstås inte bara fotboll, men för enkelhetens skull använder jag en gren som exempel.

Då man dessutom bor i en stad som Jakobstad, där det finns en hel massa olika föreningar och idrotter att välja mellan borde det vara självklart att föreningarna sinsemellan skulle kunna samarbeta. Jag skall ge er ett exempel.

Min tanke är alltså att detta barn tränar 3 gånger/vecka. En 10-åring vill spela fotboll i Jaro (det råkar nu vara Jaro som gäller hos oss), samma 10-åring vill också testa på gymnastik och simning. Hur fantastiskt tillfälle skulle inte den 10-åringen ha att utveckla koordination och balans genom att kombinera dessa idrotter? Hur mycket kompisar skulle inte den 10-åringen få (även över språkgränserna)? Det skulle,  antagligen, göra en enorm skillnad för hur detta barn fungerar i grupp. 10-åringen skulle få chansen att utveckla sej själv på ett annat sätt än om han/hon bara skulle umgås med samma grupp barn. Är man alltid tillsammans med samma grupp får man en roll i gruppen, man kan vara den tysta, den som är bäst, den som tar mest plats, den som är utanför. Är man med i olika grupper har man en större chans att hitta sin plats, att bli bekväm i en grupp. Tror jag. Jag kan ha fel, det har hänt en eller två gånger förr. Med detta sagt tycker jag ändå inte att man kan beskylla föreningarna. De kör alla sitt race, vilket inte är så konstigt, även om jag gärna skulle se lite samarbete.

Vem skall då beskyllas för att barnen inte rör på sej tillräckligt och inte har den rörlighet de borde ha? Vi får helt enkelt se oss i spegeln. Det är vi, vi som är föräldrar, det är vi som skall uppmuntra våra barn till att idrotta. Vi skall själva dra på oss skridskorna, skidorna eller jumppakläderna och göra saker TILLSAMMANS med våra barn. ”Men kvällarna e ju så korta, å speciellt nu då de blir mörkt så tidigt.” Ja, jag vet. Men lämna tvätten, låt hemmet vara lite skitigt. Ingen bryr sej. Ta dej TID att göra saker med ditt barn. Vi har fina upplysta skidspår, rinkar och pulkabackar. Hur skall man motivera ett barn att göra något man själv tydligt visar att man inte vill göra? Eller tar sej tid att göra? Hjälp ditt barn att hitta det som just han/hon tycker är roligt. Sen kan ni tillsammans fundera på om det skulle vara roligt att gå med i en förening med ledd verksamhet. Då och om ditt barn vill vara med i en förening, engagera dej! Var närvarande på träningarna, uppmuntra, stöd, pusha då det behöva.

Puh, äntligen fick jag det ur mej. Har filat på detta inlägg ett tag. Jag vill gärna höra era åsikter!