Det som var värst

Det verkar som om 2016 har varit ett uselt år på många sätt. Och det har det väl, om man ser till vad som har hänt i världen. Speciellt här på hemmafronten verkar det som om politiker spårat ur totalt, det kastas skit och publiceras videon som inte har något i dagsljus att göra. För vår familj, som hör till minoriteten på mer än ett sätt, kännes det lite skrämmande att vuxna människor får hålla på som de gör.

Så mycket har skrivits, så många har sagt vad de tycker. De flesta kommentarer och åsikter jag läst är skrivna av dem som formulerar sej bättre än mej då det kommer till politik, så jag lämnar er i deras kapabla händer.

För oss var 2016 ett konstigt år. Det var det bästa på många sätt, det värsta på ett sätt.

I början på november kom beskedet om att Walters mamma gått bort efter att ha legat på sjuhus i sex veckor. Några dagar senare satt vi på ett plan till New York, begravningen skulle äga rum dagen efter. Det blev en lång helg. Massor med folk i samma lägenhet, för mej många nya ansikten. Det var lite bitterljuvt att komma till New York. Alla Walters syskon var där och jag var så otroligt glad att få träffa dem igen. Det är en underbar familj, dom står varandra nära på ett sätt som vi i finländska familjer inte gör. På samma gång var det tungt, en begravning är alltid jobbig.

img_0615

Jag hade äran att få träffa Walters mamma i fjol då vi spenderade 10 dagar i Guyana. Hon var en vacker kvinna. Vacker på utsidan, men framför allt på insidan. Hennes tro på Gud var den starkaste jag upplevt hos någon människa och man blev på något vis lugn och harmonisk i hennes sällskap. Många timmar satt vi på hennes veranda och pratade om livet, om barn, om framtid och familjens betydelse. Jag önskar att hon hade fått träffa Jada och Casper, att dom hade fått träffa henne. Jag vet att hon hade varit stolt över sina barnbarn. Jag önskar att vi hunnit berätta för henne att vi skall få ett till barn. Det känns som om så mycket bara blev på hälft. Ett avbrutet samtal på Skype och sedan bara tysthet.

14462847_10210174820794580_7813623698821771403_n

We will always miss You, Yvonne Moore.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s