Jag börjar sakta men säkert närma mej halvvägs med den här graviditeten. Helt stenkoll på dagar har jag inte, men vecka 18 borde det vara nu. Då jag väntade Casper fick jag så många olika datum att jag nu inte tar det så allvarligt. Casper är dessutom född för tidigt, så det gör datumen ännu mindre intressanta. Jag tar det som det kommer.

Då jag var gravid förra gången var det massor med blivande mammor som definitivt inte skulle ha någon form av bedövning under förlossningen. Sa dom. Jag vet ju inte hur det sen i slutändan gick. Men det var grejen då. Nu har jag inte varit intresserad av hur det har varit de senaste åren, men för min del spelar det absolut lika lite roll som det gjorde då, för 6 år sedan. Jag bestämde då, och jag har samma inställning nu, att finns det bedövning och smärtlindring att få tar jag allt. Precis allt som erbjuds. Varför skall man utsätta sej för en massa smärta om det inte är nödvändig? Speciellt efter att ha varit gravid i nästan 9 månader.

Det jag också fick höra med Casper var att han är stor, antagligen över 4 kg. Riktigt så var det ju inte. 2,8 kg bebis och den minsta människa jag någonsin sett på riktigt. Han var så liten och det kändes otroligt att någon så liten faktist skulle kunna kunna växa till sej och bli snabbare än Blixten McQueen.

Om en vecka ska vi på ultraljud nummer 2. Waltsu kan inte vänta på att få se om det är en flicka eller en pojke. Jag vill bara se att allt är som det ska.

Om jag ännu ska jämföra graviditeter kan jag säga att jag känner mej betydligt smidigare den här gången. Magen är dock precis likadan som förra gången. Stor. Säger dom. Som en tvillingmage. Precis som senast. Men jag är väl mer vältränad nu..

… Ni kan sluta skratta nu.