Casper har varit hemma från dagis två dagar och idag hade han stora planer på att spela Playstation med Walter då han kom hem från morgonträningen. Nåja, då Waltsu kom hem var han så pass mörbultad att han behövde lägga sej ner en stund. Casper fick nöja sej med mej. Lego Superheroes var det vi skulle spela. Sagt och gjort. Konversationen innan vi ens hade börjat gick ungefär såhär..

Jag: Ska jag trycka på nånting?

Casper: Nä, rör ingenting, jag lägger igång.

Jag: Men jag måst väl strata kontrollen?

C: Mamma, jag gör det.

Jag: Okej

C: Får jag din kontroll, jag hjälper dej.

Jag: Okej (Jag ger kontrollen åt honom)

C: Mamma, jag sa ju att du int ska röra nånting!

Jag: De va i misstag.

Casper: (ger tillbaka kontrollen till mej) sådär, nu kan du trycka på x. Men int ännu! Jag säger då du ska trycka.

Ni fattar vart det här är på väg, eller hur? Vi började spela en bana och han tyckte väl att jag var lite väl långsam.

Casper: Mamma, vänta där så fixar jag det här.

Jag: Okej. Ska jag byta till Hulken? Det lyser grönt där.

C: Mamma, jag gör det.

Jag: Vilken ska jag vara?

C: Du kan vara Iron Man. Du vet väl hur man flyger?

Jag: Jo.

C: Okej, då kan du flyga dit åpp så länge jag slåss mot dom här.

Jag: Men jag kan hjälpa dej.

C: Mamma, du hjälper inte, du skjuter ju bara på mej. Flyg dit åpp.

Jag: Det var i misstag, jag skjuter inte på dej flera gånger.

Här suckar ungen djupt, tar kontrollen ifrån mej och flyger min gubbe bort ur vägen. I samma veva som han andas ut efter sin djupa suck konstaterar han att de e mycket roligare att spela med Walter. Vad kan jag säga? Man kan inte vara bra på allt. Spela Playstation? Inte det jag helst gör på min fritid.