Om dom dåliga dagarna

Det kommer ibland dagar då jag känner att det här med att vara mamma inte alls är min grej. Ofta är det en sån dag då alla har en dålig dag. Det har varit tungt i skolan, lång dag på dagis eller en usel träning. Alla är hungriga, gnälliga och skulle egentligen bara vilja dra täcket över huvudet. Såna dagar känner jag ofta att jag inte kommer att fixa det, att jag inte kan få barnen att må bättre oberoende vad jag gör. Vi kanske klarar oss undan tårar 20 minuter i gången men sen brakar det loss igen. Då går jag bara och väntar på att klockan ska bli åtta så jag får skicka dem i säng för att slippa trösta stup i kvarten.

Sen finns det dagar då jag bara känner att jag inte räcker till oberoende vad jag gör. Barnen surar för att de inte får göra vad de vill just då,  vad jag än gör får jag bara sura miner och snyftningar tillbaka. Såna dagar är värst. Det är dom dagarna jag vill kasta in handduken och säga ”gör vad ni vill, jag bryr mej inte”. Dom dagarna svarar jag ”fråga pappa” på nästan varje fråga som ställs. Orka säga nej en gång till och få den där sura minen igen. Då handlar det inte om att trösta trötta barn, då är man bara den sämsta människan i världen och båda kidsen tycker att jag suger. Det går ju om, men dom dagarna känns evighetslånga.

Jada har ett ansiktsuttryck som kan få mej att nästan trilla över kanten. Då jag försöker prata med henne om nånting som hon inte vill diskutera tittar hon på mej som om jag skulle vara från en annan planet och hon verkar inte ta in ett enda ord av vad jag säger. Försök sen få ett svar av någon som ser ut att ha stängt av all kommunikationsförmåga. Jag blir galen.

Casper har kommit in i nån slags trots. Tidigare grät han bara då något var fel eller det var något han inte fick göra. Nu stampar han i golvet, marscherar in på sitt rum och kan sitta där och sura och prata för sej själv. Men att få ett svar eller någon typ av vettig reaktion från honom är hopplöst. Det enda jag får är ”åååh, mamma” med en arg röst och sur blick.

Det är ju tur att dom där dagarna inte kommer så ofta. Då hade jag nog gett upp. Att vara förälder är det absolut svåraste jag gjort i mitt liv.

img_1158

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s