Att ett barn flyttar från den ena föräldern till den andra är ingen enkel historia. Aldrig. Lägg då till att barnet flyttar från en världsdel till en annan, till en helt ny miljö, ny familj, nytt språk, allt nytt. Man tycker att den emotionella omställningen skulle vara tillräcklig, men det är det verkligen inte. Ni kan aldrig förstå hur mycket pappersarbete som följer med. Vi började nysta direkt. Jag hade mina aningar om att det inte kommer att gå som på Strömsö. Att det skulle vara så förbaskat invecklat som det sen sist och slutligen var hade jag ingen aning om. Och tur var väl det.

Vi började alltså med att skaffa uppehållstillstånd och personnummer. Där var det ännu inga som helst problem. Walter skrevs in som pappa, jag skrevs in som vårdnadshavare. Enkelt. Sen skulle vi skaffa Kela-kort. Det blev startskottet för en process som skulle ta 8 månader. Jada kunde inte få ett Kela-kort eftersom hon inte hade någon vårdnadshavare. VA? Ingen vårdnadshavare? Det måste ju bara ha blivit fel vid magistraten, tänkte jag. Vi gick dit. Nej, det stämmer, hon har ingen vårdnadshavare. I befolkningsregistret finns inga familjemedlemmar. Där började jag koka och tyckte att det var höjden av ansvarslöshet. En 6-åring utan familjemedlemmar? Skämtar ni med mej?

Svaret jag fick? ”Det är många som har  det så”. Mitt svar? ”Jaha, kan ni fixa det direkt?” Vad jag tänkte? ”Det skiter jag i! Hon bor med sin pappa, bara skriv in det i systemet!”

Jag behöver väl knappast säga att det inte gick så smidigt. Nepp. Vi har en födelseattest där det står att Walter är pappa till Jada. Men den har fel stämpel. Vi skulle alltså behöva skicka den till Trinidad för att få rätt stämpel. Okej, tänkte jag. Papper har jag skickat iväg för att stämplas förr. Jag försökte få tag på någon i Trinidad. Det gick inte. Alla mina mejl kom tillbaka som bumeranger. En bekant till Walter lovade gå in till deras kontor för att fråga efter fungerande mejladress. Kontoret fanns inte där längre. Tillbaka till magistraten.

Vi fick veta att det här måste vi reda ut själva. Det var ju det vi gjorde, därför var vi där. För att fråga om råd. Nä, den här personen kunde inte svara. Men vi skulle prata med någon annan. Om vi bara går och tar en ny kölapp. Vid det laget var jag ganska sur redan och föreslog att person A kan ju bara gå och hämta person B. Person B dök upp, och föreslog att vi kan ju gå till socialen så får Walter erkänna faderskap. ”Kan det verkligen vara så enkelt”, tänkte jag. Det var det inte.

Vid socialen skulle det göras dna-test, vilket ju är helt på sin plats. Sen skulle Jadas mamma intyga att Walter är Jadas pappa och att hon ger honom ensam vårdnad, inga problem. Men det kan hända att det inte räcker. Då skulle vi behöva ansöka om en intressebevakare för Jada så länge processen pågick. Efter lite olyckligt ordval på engelska trodde både Jada och Walter att det kan gå så långt att någon kommer och tar Jada ifrån oss. Att trösta ett olyckligt barn och lugna ner en flyförbannad man efter det besöket var inte det lättaste. Men det ordnade sej. Faderskapet kunde konstateras, Walter fick ensam vårdnad och vi behövde inte blanda in fler instanser.

Allt redde alltså ut sej och 8 månader efter att Jada flyttat till Finland var hon inte längre ensam i landet. Jag tänkte många gånger under den här processen, att om något händer och det inte finns någon vårdnadshavre som får ta beslut gällande tex sjukvård kommer jag att gå bärsärkargång inne på helt fel kontor och ta ut det på människor som bara gör sina jobb. Jag har full förståelse för att allt skall göras grundligt, speciellt då det gäller barn. Men kan vi i alla fall se till så att barnet är tryggt? Att det åtminstone skulle finnas en anmärkning om att barnet bor med ena föräldern, att föräldraskapet inte blivit fastställt i Finland, men att processen pågår?

Del 1 i det här med byråkrati kan ni läsa här.