Om skolmaten

Nu är jag inte jätte insatt i var maten våra barn äter på dagarna är tillverkad, så nu har jag sagt det. De får alltid samma mat, så den tillagas antagligen på samma ställe.

Till saken då. Det har förekommit massor MASSOR med gnäll då det gäller skolmaten den senaste tiden. Vi frågar våra barn om maten varje dag. Ganska exakt två (2) gånger sedan skol- och dagisstart i höstas har de sagt att maten inte var god. Ingen av dem har någon specialdiet. Jag kan alltså tryggt säga att i vår familj är det ingen som klagar. Jag är glad och tacksam över att barnen över huvudtaget får mat i skolan. Jag behöver inte laga lunch åt dem att ta med, jag behöver inte skicka med pengar för att de ska kunna köpa en påse chips eller något annat skräp i kafeterian, jag behöver inte fundera på lunchen över huvudtaget.

Det är inte alltför många länder i världen som har skolmat. Om jag inte har helt fel är det bara i Finland och Sverige den är lagstadgad. Jag hoppas att det inte hinner ändra under tiden mina barn och förhoppningsvis barnbarn går i skola. För många barn är skolmaten den enda möjligheten att få ”vanlig” mat. Föräldrarna kanske inte hinner/orkar/kan laga mat och det blir mycket mikromat, hämtmat och snacks hemma. På något sätt känns det som att det kan vara just där problemet ligger. Barnen är inte vana vid vanlig mat och tycker att den smakar illa eftersom den inte är lika salt och innehåller en massa – ursäkta ordvalet – skit som hämtmat ofta göra. Då tänker jag i banorna hamburgare, pizza, grillmat.

Själv har jag har inte själv gått i skola på länge, men då jag gick i skola var det inte varje dag jag fick mat. Inte för att det inte fanns mat, utan för att jag är äggallergiker. Jag kommer tydlig ihåg en gång i lågstadiet då vi fick makaronilåda. Jag tog bara rödbetor, eftersom jag visste att jag inte kunde äta makaronilådan. Då fanns det inte mat gjord för särskilda dieter och jag fick gå hungrig rätt ofta. Nu finns det, enligt vad jag har förstått, specialdieter till förbannelse. Och det är ju bra att det uppmärksammas, om man på riktigt är allergiker.

Så kan vi sluta gnälla? Kan vi vara tacksamma över maten som serveras våra barn? Visst, det finns säkert massor med rum för förbättring. Men som sagt, jag föredrar att mina barn äter husmanskost fram om en påse chips eller en snickers i skolkafeterian. Jag besitter heller inte den fantasiförmåga som skulle krävas för att varje dag skicka med en god, hälsosam lunch som inte behöver värmas upp.

10 thoughts on “Om skolmaten

  1. fyra fel i bloggen din som kräver total uppmärksamhet, för det första så är inte Finland ensam om lagstadgad skolmat, England, Italien, Frankrike och Sweitz har det samma, för det andra så får inte eleverna husmanskost, det får hel och halvfabrikat som är fullproppade med tillsatsämnen som styr elevernas smakupplevelser och förmåga att lära sig tycka om viss slags mat, och för det tredje så är det inte skolan som bär det totala ansvaret för elevernas matintag, det skall föräldrarna stå för men det har uppenbarligen du som förälder totalt nonchalerat genom din försvarsställning, för det fjärde och sist men inte minst så är inte skolmåltiden gratis, den är framställd på skattemedel och således både din och min angelägenhet, det glömmer vi allt för ofta i debatterna.

    Gilla

    1. Tack för att du rättade om vilka länder som har lagstadgad skolmat! Jag har förstått på våra släktingar i England att de skickar lunch med sina barn till skolan, så jag antog att de inte serveras mat där. Det är ju självklart inte så att skolan bär det totala ansvaret, det är hemma de skall lära sej äta all sorts mat. Vi lagar mat hemma dagligen, det kunde kanske missuppfattas i min text. Då är det husmanskost som gäller. Jag vet också att skolmaten kunde vara mer näringsrik, och att det finns en hel del hel- halvfabrikat där. Att skolmaten inte är gratis, utan finansieras med skattepengar trodde jag var så självklart för alla att det var onödigt att skriva det.

      Gilla

      1. det är lagstadgat endast i Finland och Sverige…i England knappast. det försökte men gick ej igenom. Jamie oliver kämpade…i Norge inget. eleverna tar med sig smörgåsar/ mackor.

        Gilla

  2. Inte undra på att maten i skolan är vad den är då ribban läggs där det är som lägst! Alltså hur kan vi bara tacka och ta emot, sluta gnälla då skolmaten (och för all del alla halvfabrikat och helfabrikat i butiken) är långt ifrån perfekt. Ska vi som läst på och sett de större problemen bara vara tysta? Varär demokratin i det? Var är principen om att håll politikerna ansvariga? Om att få valuta för skattepengarna? Jag gillar inte att barnen matas med lax från norge som norskorna inte rekommenderas äta då de är gravida (pga diverse ingredienser). jag gillar inte att mina barn får mat som inte tränar deras smaklökar, jag gillar inte att storindustrin och inte lokala bönder har kontrollen över vad som serveras i skolköken, jag gillar inte att skolkökspersonalens främsta verktyg idag är saxen föratt klippa upp påsar med diverse halvfabrikat, jag gillar inte att budgeten och centraliseringensitter som en svångrem över kökspersonalen att de inte längre har friheten att vara kreativa i sitt kö med det resultatet att de blir utbrända och omotiverade. Hur många gånger har jag inte hört dagis- och skolpersonal säga åt mig att de hoppas att vi föräldrar börjar kräva mer av staden för läget är inte bra. Men hur kan jag jobba för mina och allaandras barns välmående om andra föräldrar tycker att vi bara ska tacka för vad som tekniska nämnden (yes, i många kommuner är kosthållning underordnad tekniska nämnden) tycker att är bra (billigaste) och att vi ska sluta gnälla. Största problemet med skolmaten idag är att vi föräldrar inte kräver och gnäller mer.

    Gilla

    1. Det finns alltid rum till förbättring och då det gäller just skolmaten skulle det naturligtvis vara det allra bästa om skolmaten tillreddes på plats med lokalproducerade råvaror. Men det måste gå att få till en förbättring utan allt detta evinnerliga gnäll. Jag är rädd för att om det bara gnälls kommer skolmaten att försvinna helt. Ni som läst på och är insatta kanske kunde komma med en alternativ lösning, något som skulle gynna alla. Det kanske ni redan har gjort och jag har missat den, i så fall ber jag om ursäkt. Det gnäll jag har hört har mest handlat om smaken på maten, att den skulle smaka illa. Och det är där mina barn inte håller med. Det är det gnället jag är trött på.

      Gilla

  3. Det är bra med debatt och diskussion om skolmaten men, för att reda ut begräppen i rätt ordning så vill jag allra först väcka uppmärksamheten till att göra alla läsare, speciellt alla de som aktivt påstår maten är allright likaväl som oss som menar den inte alls är alright, bekanta med ett ord: Attityder, vi vuxna menar oss veta vad våra barn vill ha, men har vi någonsin frågat dem vad det egentligen vill ha, och nu talar jag om mat, inte allt det andra, jag vill ha de och de och de… utan maten, Vi vuxna har som i ett symboliskt syfte med uppfostran som mål menat oss veta vad barnen vill ha och är i stånd till att själva kunna önska, vårt samhälle, skolan, arbetsplatsen och det kommunala köken för att nu ta några konkreta exempel ger inte sina måltidsgäster några val och absolut inte några förutsättningar för önskemål. Vårt samhälle bygger sin grundsten i måltidsrelaterade frågor på tilliten till enkla och billiga lösningar som reflekteras i alla samhällsskikt och drabbar alla mer eller mindre och värst är att barnen drabbas värst och mest och det genom måltidsstunden på skolan, vi vuxna menar att den nordiska modellen, alltså den offentliga måltiden dit även skolmtaen hör har en samhällsutvecklande och fostrande verkan som bidrar till att göra eleverna mera allmänbildade och kreativa när de sedan blir vuxna, men signalerna är ju det tvärt motsatta än vad både politikerna sociologerna och samhället har en önskan om. Skolmaten har en förpliktelse till sina gäster på lik linje som de som jobbar med den varan dagligen, det är att ge dem en näringsfull, hälsosam och mättande måltid som skall ge eleverna energin orka genom skoldagen, det är det primära, men någonstans på vägen har den i och för sig ambitiösa önskan om att skolmåltiden skall täcka en tredjedel av elevernas måltidsbehov övergått till att bli en fråga om ekonomiskt ansvar som politiska beslutsfattare menar sig ha den fullständiga rätten till att göra med hur som helst, men det faktum så är det så att både ”kalles och Stinas” skolluncher är betalda med ”Kalles och Stinas” vuxnas skattemedel, alltså bör då även de ta sitt ansvar och ställa frågan inte bara till sina barn utan även sig själva, vad är det jag som förälder betalar för när skolmaten inte motsvarar näst intill allas förväntan. Så till sist men inte minst, man har nu kämpat om skolmaten i norden, Finland och Sverige i snart 40 år och beklagar sig över denn fruktansvärda situation vi ligger i samtidigt som båda ländernas politiska och statliga företrädare skryter över den så kallade Nordiska modellen och skolmåltiden, lika förbannat glömmer beslutsfattare och hela den Nordiska befolkningen bort att en hel del andra länder runt omkring oss har en formidabelt många gånger bättre offentlig måltidsordning än vi som nordiska rollmodeller menar oss ha.ett exempel jag vill att ni skall fundera över: I Frankrike har skoleleverna, (jag talar nu om den lagstadgade kostnadsfria offentliga skolmåltiden,), två timmars lunch paus av den enkla anledningen att det är den kultur man har i det landet, I italien äter varje barn mat lagad tillsammans av en egen köksa, och eller allt som oftast av en mormor eller farmor som i det lokala samfundet är accepterat eftersom samverkan mellan ung och gammal bidrar till att skapa en kontinuitet i det kulturella arvet då det gäller både måltidsfostran och samhällshistoria. Så den slutliga konklusionen blir att vi har en totalt felställd Attityd i vårt nordiska samhälle då det gäller måltidsfostrande syfte.

    Gilla

    1. Vilken intressant kommentar! Du är verkligen insatt i detta ämne. Nu är det lite så, åtminstone med våra barn, att om vi frågar dem va de vill äta vill de helst ha glass. Men jag förstår precis vart du vill komma med att fråga barnen! Vi diskuterar mat hemma, ofta. Vi vill veta vad våra barn vill äta och vi lagar ofta mat tillsammans. Ibland får vi ett seriöst svar på matfrågan(barnen är 5 och 7), men ganska ofta är svaret just glass, franskisar eller nånting annat som i min värld inte går under kategorin mat. Jag är nyfiken på hur du tänker att vi i Finland skulle kunna ta modell av Frankrike och Italien. Hjälper barnen till att laga maten och hur skulle det i så fall fungera i praktiken med de stora grupperna?
      Jag tror att vi underskattar våra barns förmåga då det kommer till många saker, vi tror att de inte vet och inte är kapabla till att ta kloka beslut. Men det är en helt annan diskussion.

      Gilla

  4. Jo jag är odiskutabelt mer än erfaren näst intill medfaren och insatt i skolmaten hemma i Finland och jag kan ge dig ett kort svar på din frågeställning angående vad vi i Finland kan och bör göra för att förbättra skolmåltiden. jag nämner ett ord som är centralt i sammanhanget, ordet är: Attityder. vi måste först och främst förändra våra attityder, som du själv säger det utan att kanske desto mera tänka över det så underskattar vi våra barns förmåga att veta saker och ting, (vuxnas attityd) eller deras förmåga att ta kloka beslut, (Vuxnas attityd igen) de gör ju klokare beslut än våra egna beslutsfattare, barnens attityder är det inget fel på men vi vuxna är formligen fullständigt berövade den goda egenskapen göra kloka beslut, vår attityd medger inte den egenskapen. Vi kan hålla denna diskussion i gång hur länge som helst och ändå inte bli mera kloka av den, men en sak är så absolut säker, den Finländska skolmaten och den nuvarande ordningen av skolmaten i landet kommer inte att hålla i tio år till. Skolmaten kommer att privatiseras och fråntas sitt privilegium att vara kostnadsfri, det är ett snart kommande faktum, mark my words. Synd men sant. Vi har allt för länge skändat, vandaliserat och nonchalerat problemet och värst av allt är att skolköksorna själva har fullständigt slutat bry sig i sina arbetsförhållanden och det de håller på med dagligen. Jag kan ju nämna att själv har jag besökt 200 skolor och ätit maten vid dem så jag har en erfarenhet och statistik att komma med och min appell är riktad till främst kokerskorna om att det bör börja agera och att de politiska beslutsfattarna som handhar besluten om skolmaten inser sin inkompetens och tar lärdom av den kunskap kokerskorna besitter och börjar hålla dialog med dem i stället för att godtyckligt göra dåliga och oförsvarliga beslut i skolmatsfrågor. Jag är så naiv, om vi nu kan kalla det för det, att jag på fullaste allvar menar att det handlar inte om pengar och ekonomi för att få skolmaten på fötter igen utan det handlar faktiskt om prestige och kurage som kökspersonalen och beslutsfattarna tillsammans bör ställa sig bakom men inte ännu varken har eller ens vill ha. Både skolkökens personal som den beslutsfattande politiska instansen har lagt sig på kollisionskurs med verkligheten och den enda räddningen så som de själva ser den är att sopa problemen under mattan och försöka glömma dem, men den proceduren fungerar inte mera den heller när så ofta skolmaten hamnar i det mediala ljuset, och tiden har börjat rinna ut för kommunala förändringar i skolköken, allt för många runt om i landet har redan börjat kräva privatisering av skolmaten där det bor och är villiga att betala en lite större summa för att barnen skall få en bättre skolmåltid för det är en billig investering i framtiden menar man och det anser jag att de har fullständigt rätt i.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s