Det här inlägget kommer att vara jobbigt att skriva. Det kommer också att vara underbart att skriva. Två av de saker som kommer att påverka mitt liv mest av allt har inträffat med bara några dagars mellanrum.

Söndag 2.7 var den mörkaste dagen hittills i mitt liv. Min mamma, den vackraste, starkaste kvinna jag någonsin känt, en av de människor som funnits där hela tiden, genom allt, stöttat, gett råd, uppfostrat och uppmuntrat är borta. Det är så ofattbart, så orättvist. Tomrummet är så stort att det kommer att eka i en oändlighet. Mitt hjärta blöder av saknad och sorg. En sorg som jag vet att jag kommer att bära länge länge.

Vår fantastiska mamma. Mina barns underbara mommo.

Livets cirkel har en helt ny betydelse i mitt liv. Den 5.7 föddes Niclas. Vår son. Han som fick mej att för en liten stund glömma sorgen och bara känna en euforisk glädje över att få bli mamma en tredje gång. Då jag ser på honom känner jag en sån enorm kärlek och jag inser hur mycket jag har längtat efter honom. Att han kom precis nu är en välsignelse. En sån enorm glädje mitt i sorgen.