Min fammo, barnens gambäfammo (gammelfarmor för dem som inte pratar flytande Kronobydialekt). Hon som vi alla har haft förmånen att växa upp med. För mig har hon och faffa betytt så otroligt, inte bara för att det var hem till dem jag for och åt mellanmål mellan skola och träningar, utan för att dom alltid har funnits där. Alltid.

Då vi var mindre, mina bröder, kusinerna och jag, spenderade vi många dagar med fammo och faffa på deras villa medan föräldrarna jobbade. Hur dom orkade med oss alla är för mej obegripligt. Vi var ändå 6 (lite senare 8) stycken rätt jämngamla ungar. Vi satt inte stilla en sekund, utan rände runt på den stora gårdsplanen och i skogen hela dagarna. Antagligen var vi dessutom hungriga varannan timme. Fammo hade röd lemonad i en korg under stugan och risgrynsgröt fanns nästan jämt. Om inte faffa hunnit äta upp den.

Det där är länge sen nu. Faffa miste vi för ca 4,5 år sedan. Alla har vi blivit lite äldre och kanske lite klokare. Vi ungar ränner inte omkring på gården längre, men jag skulle unna alla barn att få växa upp som vi gjorde. Tillsammans. Familjen är det viktigaste vi har och tack vare fammo har vi alltid hållit ihop. Nu är ju fammo viktig för ännu fler personer. Barnbarnsbarnen. Dom börjar dessutom vara ganska många.

Det finns inget som är mer ”fammo å faffa” i vår familj än att spela kort. Så det gjorde Casper och jag idag då vi hälsade på fammo. Casper vann.