Många föräldrar kommer säkert att känna igen sej nu. Ni vet då man försöker få sina barn att sluta springa inomhus, sluta hoppa i sängen, i soffan, på stolen? Hos oss handlar det mest om det där med springandet, det eviga dunkandet av en fotboll som sparkas mot väggen, ljudvolymen som bara stiger tills den är nästan öronbedövande och att sitta stilla vid matbordet.

Vad svarar era barn då ni säger till dem? Här i huset är det i alla fall inte ”ja mamma”, hur gärna jag än skulle vilja att det var det. Skulle de svara ”ja mamma” så skulle jag känna att de har hört mej, och kanske, bara kanske, tagit in det jag har sagt. Det betyder inte nödvändigtvis att de skulle agera därefter, men det skulle kännas bra att få ett ”ja mamma”. Åtminstone någon enstaka gång.

”Okej!” är det enda jag får. Sen fortsätter springandet (eller väldigt rask gång som skulle få vilken olympisk gångare som helst diskvalificerad), dunkandet, hoppandet och ”viskandet”. Jada och Casper är antagligen de två största missbrukarna av ordet okej. Åtminstone på norra halvklotet. Och det är ju ett väldigt bra ord för dem att använda. Det funkar ju på båda våra hemspråk. Men dom kunde variera sej lite, så att man skulle veta ifall de faktiskt lyssnar eller bara svarar okej för att ´nu sa hon nånting igen`

”Okej!” då jag ber dem plocka upp sina saker, ”okej!” då jag säger att de ska lägga huvudena på kuddarna och börja sova.. Okej, okej, okej, okej.. Den enda gång jag får önskad reaktion efter ett ”okej!” är då jag meddelar att maten är klar, då rusar dom minsann in i badrummet för att tvätta händerna och sedan spurtar dom in i köket och sitter på sina stolar innan jag hunnit säga klart meningen.

Det krävs mycket för att Walter ska gå i taket, men om han var tvungen att höra ”okej” efter kl 20.15 mer än på helgerna hade vi nog fått skrapa honom ur vardagsrumstaket minst två gånger i veckan.

Kan jag få ett ”Ja mamma”? Okej..