En del människor är bara helt otroliga på att leka med sina barn. Dom kan sitta på golvet i timtal och bygga lego, rita, leka med bilar eller dockor eller pyssla med något. Våra barn leker massor. Dom har båda väldigt livlig fantasi och det låter väldigt intressant då de låtsas än det ena än det andra.

Jag kan inte leka. Jag har noll fantasi då det kommer till lek. Be mej skriva en historia så vaknar fantasin, men leka? Nej. Jag kan inte ens leka med Nico. Jag är helt enkelt inte den som gör roliga röster och pratar babyspråk. Helt handfallen är jag ändå inte, jag får mina barn att skratta och gör roliga saker tillsammans med dem, men leker gör jag liksom inte. Det är inte min grej.

Kan man ändå vara en bra mamma? Eller ser barnen en då bara som den där mamman som lagar mat, tvättar kläder och drar iväg med dem på resor och utflykter? Spela fotboll? Skrinna? Åka pulka? Visst, sånt gör jag nog gärna. Men är jag tråkig där emellan? Det tar lite på samvetet, om jag ska vara helt ärlig. Jag skulle gärna leka, men jag har inte den genen, punkt slut.

Brist på människor som leker med dem har våra barn i alla fall inte. Och Casper och Jada leker jätte bra på tumanhand. Men frågan kvarstår. Är jag en tråkig mamma?