Jag har hela dagen gått och funderat på vad jag skall skriva. Jag har fortfarande inte kommit på något som gör skillnad. Men en upplevelse som jag hade idag fick mej att tänka till.

Vi letar hus. Vi bor trångt och med en toalett för tillfället. Vi behöver mer space och mer utrymme för tandborstning. Vi har sett två hus idag. Korrigering: Jag har sett två hus idag. Walter åkte hem med Nico efter den första husvisning eftersom tillfället krävde det. Vad säger det till omvärlden, att det var mannen som tog hand om det missnöjda barnet? Jo, det säger att det finns hopp. Det finns män som ser utanför ramarna. Män som inser att deras fruar är mer lämpade än dem att bestämma var bopålarna skall slås ner.

Ja, jag hade min pappa med mej, ja, mäklaren var en man. MEN, mäklaren talade ändå till mej. Inte till min pappa. Då det gäller en del saker drar jag mej undan. Jag är inget proffs på oljepannor, så då det kommer till oljepannor låter jag grabbarna hållas och snappar upp det viktiga. Jag känner mej trygg då jag har min pappa där som vet och kan. Ytor, rumsindelning och takkonstruktioner, sånt kan jag. Då är jag trygg i mina åsikter. Jag vet att jag har rätt. Männen vet också. Och de tar mej på allvar.

Vad försöker jag då komma fram till? Jo, det finns hopp. Det finns så många fina män runt om oss. Men det behövs fler. Alla män borde vara som min man, min pappa och mäklaren. Om alla män vara som de skulle #dammenbrister inte behövas.

Nu är det inte så. Verkligheten är mycket mer grym än min lilla bubbla med fina män. Mitt namn skulle vara med på uppropet, men har på något vis försvunnit.

Ni som ännu inte läst, gå in på astra.fi.