Varför sömnskola? Vi var desperata. Niclas hade sovit nattetid några nätter sedan han föddes. Han har svängt dygnet helt och hållet. Han kan sova 6 – 8 timmar i sträck, dagtid, men är den gladaste, piggaste och hungrigaste lilla typen nattetid. Vi har försökt med ALLT. Vi har väckt, försökt hålla vaken, lekt, varit ute, ALLT. Till slut tog våra konster slut och eftersom det inte hjälpte vad vi än gjorde blev det sjukhusets sömnskola.

Men jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt. Jag trodde att jag skulle sova den här tiden och att jag inte skulle oroar mej. Den första natten gick bra. Vi lämnade honom på barnavdelningen och åkte hem. Jag kände att han var i goda händer och att jag nu kunde sova gott en natt. Vilket jag också gjorde.

Idag kändes det annorlunda. Nu kan jag inte sova. Jag känner på mej att han är olycklig och saknar mamma. Han sov relativt bra där förra natten och jag sov som en prinsessa. Men ändå vet jag att om jag inte får bra fiilis då jag hämtar honom i morgon (tidigt) kommer jag inte att fixa en natt till. Personalen är helt underbar, stället är mysigt och på något vis ”hemma”, men fiilisen är fel. Just nu är den så fel.

Kl. 8.30 hämtade jag en pigg liten kille efter första natten. Ändå kan jag inte sova nu.