Vi är inne på den tredje natten sömnskola. Idag då vi kom dit var det en helt underbar sköterska som mötte oss. Hon var sådär härligt vimsig men ändå väldigt organiserad. Nico log mot henne direkt och jag känner mej mycket lugnare idag än jag gjorde igår. Han somnade runt 21 (ungefär 2 sekunder efter att jag sagt att vi tar honom med och åker hem) och vi åkte hem.

Men ändå känner jag en liten oro. Hur fixar min lilla mamis att vakna utan mamma där. Känner han sej övergiven, lämnad? Jag vill aldrig att min lilla pys skall känna att jag inte är där för honom. Han som borrar in ansiktet och gör det bekvämt för sej då han är trött. Såna stunder då bara mamma duger. De stunderna är guld värda.