Ibland blir man sjuk, det är oundvikligt. Jag brukar fixa att var sjuk ganska bra, det brukar inte bli så farligt. Lite feber eller lite ont i halsen och så, easy.

I lördags brakade det lös. Jag vaknade kl 6 på morgonen av att jag frös något otroligt. Jag brukar inte hålla på och kolla febern, jag tycker bara att man blir lite mer ynklig om man ser hur det ligger till. Nu kände jag i alla fall att det är läge att plocka fram termometern. 39,4!!! Jag fattar inte? Var kom det ifrån? Visst har jag känt på mej att något ligger och pyr där, men aldrig trodde jag att det skulle resultera i så mycket feber.

Walter skulle komma hem på lördag kväll, men med både gymnastiktävlingar, träningar och ett 9 månaders energiknippe på programmet kände jag att det var läge att kalla in kavalleriet. Moffa kom vid 7 och allt var frid och fröjd. Jag steg upp ur sängen en liten stund på eftermiddagen, men annars låg jag bara.

Moffa fixade alltså biffen på lördag tillsammans med min inneboende svåger, på söndag fixade Waltsu. Tills Niclas också fick feber. Det finns inget värre än då barnen blir sjuka. Speciellt en som inte kan säga var det gör ont.

På några dagar gick vi från två superenergiska till två ynkliga som bara nyser, hostar, fryser och svettas. Walter åkte tillbaka till Oulu i morse, så nu är det upp till mej att ta oss genom dagarna. Ikväll då jag går och lägger mej skall jag lägga all min tankekraft på att vakna feberfri i morgon. Värkmedicinen börjar vara slut, så det börjar vara dags nu.