Om den stora kampen

Alla kämpar vi med något emellanåt. Det behöver inte vara stora kamper i David – Goliatstil, utan det kan vara mindre duster. Våra barn kämpar dagligen med något. Den som kämpar mest (och bäst) just nu är Niclas.

Vad kämpar han med då? Nå, han kämpar mest emot. Emot sömnen. Och det är alltid nattsömnen han kämpar mot. På dagarna somnar han var som helst, när som helst och hur som helst. På kvällarna, eller nätterna, är han ofta så trött att han inte kan hålla ögonen öppna, men han vägrar somna. Till slut somnar han av ren utmattning. Men varför denna kamp? Och varför bara på kvällarna?

Om en ganska bra dag

Ibland kommer dagar som man väntat på länge. Dagar då man bara vill att allt ska gå bra, dagar då man önskar all lycka till alla inblandade.

Idag var en sådan dag hos oss. Det var den första gymnastiktävlingen för säsongen och Jada var laddad till tusen. Vi tittade igenom bomserien många gånger, hon tränade i vardagsrummet och vi fixade håret. Väl vid Runebergssalen kom nervositeten smygande och hon började se lite lätt illamående ut. Ett kort snack med stora favoriten Nelia fick henne att lugna ner sej så pass att hon kunde genomföra räck – och bomserie. Mattserien gick sämre. Hon stannade till lite för länge mitt i och glömde bort vad hon skulle göra. Hon slutförde i alla fall helt på egen hand och hopp gick otroligt bra!

Det var en ganska hungrig flicka som sedan kom till oss på läktaren. Det var blandade känslor. Hon var stolt över hopp och barr. Mindre nöjd med bom och matta. Vi berömde, tröstade och peppade medan hon slängde i sej en banan.

Efteråt följde prisutdelning. Det hann bara börja då Jada vinkade åt mej att jag skulle komma och hon höll händerna för munnen. Vi halvsprang till toaletten och tävlingsnerverna kom ut. Efter det åkte vi hem. Lite senare på kvällen mådde hon bättre och var sist och slutligen ganska nöjd med dagens prestation.

Lektant?

En del människor är bara helt otroliga på att leka med sina barn. Dom kan sitta på golvet i timtal och bygga lego, rita, leka med bilar eller dockor eller pyssla med något. Våra barn leker massor. Dom har båda väldigt livlig fantasi och det låter väldigt intressant då de låtsas än det ena än det andra.

Jag kan inte leka. Jag har noll fantasi då det kommer till lek. Be mej skriva en historia så vaknar fantasin, men leka? Nej. Jag kan inte ens leka med Nico. Jag är helt enkelt inte den som gör roliga röster och pratar babyspråk. Helt handfallen är jag ändå inte, jag får mina barn att skratta och gör roliga saker tillsammans med dem, men leker gör jag liksom inte. Det är inte min grej.

Kan man ändå vara en bra mamma? Eller ser barnen en då bara som den där mamman som lagar mat, tvättar kläder och drar iväg med dem på resor och utflykter? Spela fotboll? Skrinna? Åka pulka? Visst, sånt gör jag nog gärna. Men är jag tråkig där emellan? Det tar lite på samvetet, om jag ska vara helt ärlig. Jag skulle gärna leka, men jag har inte den genen, punkt slut.

Brist på människor som leker med dem har våra barn i alla fall inte. Och Casper och Jada leker jätte bra på tumanhand. Men frågan kvarstår. Är jag en tråkig mamma?

IMG_1276

Den där bordskanten

Ni vet den där kanten som finns under bordsskivan på ganska många bord? Vårt bord har en sån. Jag trodde aldrig (läs innan jag fick barn) att jag skulle bli så medveten om den där kanten. Jag hade inte ens ägnat den kanten en tanke innan Casper började äta själv. Nu, med två barn som äter vid köksbordet och ett tredje på väg att börja sitta i egen stol är den där kanten en del av mej flera gånger om dagen.

IMG_2573

Den kanten, om den inte torkas av dagligen, berättar en historia. En historia som innehåller menyn för den senaste veckan. Om det har ätits mat med ketchup, om det har varit smörgås eller yoghurt till mellanmål. Jag borde antagligen vara lite mer uppmärksam på den kanten och torka av den efter varje måltid. Men ska jag vara helt ärlig spelar det inte så stor roll. Den syns ju inte jätte bra. Och skulle jag torka av den efter varje måltid skulle det antagligen sluta med att jag nöter bort målfärgen. Våra barn äter HELA TIDEN.

Då det äntligen händer

Jag har varit den tröttaste typen i världen den senaste månaden. Mörkret i kombination med en bebis som vägrar sova före klockan närmar sej 2 på natten har verkligen tagit musten ur mej. Idag är det annorlunda. Han somnade inte före 1, men sov 10 (!) timmar i sträck. Jag har inte känt mej så utvilad på ett år, känns det som.

Jag vet inte om det var den första portionen potatis som gjorde nattsömnen så bra, eller om han också var utmattad efter att ha vakat i nästan 4 månader. Det återstår att se, men får jag en sån här natt ens en gång varannan vecka känner jag att det kommer att göra stor skillnad.

Det har ju gått en tid sedan mitt senaste inlägg här, så vi har hunnit med en hel del. Jag bjuder på en bild av två stycken fest klädda: Gambäfammo och Nico på småkusin Hugos dop för knappt två veckor sedan.

IMG_2490

Bada balja

Igår var vi på villan hela kvällen. Och tur var det, jag hade aldrig orkat sitta hemma och veta att jag har ett badrum fullt med glasdamm som måste städas bort. Björn och pappa hämtade en badbalja från Strandis igår. Dom har hyrt den över veckoslutet och självklart skulle våra vattendjur till kids dit och ”simma i poolen”.

IMG_2390

IMG_2393

Sammanlagt 3 timmar låg dom där i vattnet. Det där första doppet var lite kyligt, vattnet hade bara hunnit värmas till 27 grader. Senare på kvällen fylldes baljan med glada cyklister, och självklart också våra barn. Vattnet var varmare och kidsen hade roligt. Klockan var lite före 23 då vi kom hem och ungarna stupade i säng.

Den här hade lite andra planer. Vi var vakna till kl 3 och jag var väldigt nära att boka om Walters biljett till ett tidigare flyg.

IMG_2400

The duschvägg

Vet ni hur det låter då ett rullgardin åker upp av sej själv i en jäkla fart? Vi har rullgardin i alla tre sovrum hos oss, så jag vet. Något som liknade det ljudet hörde jag idag (läs fredag) förmiddag då jag var på väg till badrummet för att tömma tvättmaskinen. Jag kikade in i barnens rum, men kunde konstatera att ljudet inte kom från något av deras rum. Öppnade badrumsdörren och fick glas över fötterna. Duschväggen hade gått i tusen bitar. Det var därifrån ljudet kom. Där och då tänkte jag bara ”fan också, en till utgift.. när ska det ta slut?” och ”det blir inte lätt att städa upp det här” och kanske viktigast av allt ”jag som sku tvätta håret ikväll!”

IMG_2378

Det var glas ÖVERALLT. Långt in under bastulaven, fast dörren dit var stängd. Sådär i efterhand har jag tänkt många skrämmande tankar. Tänk om något av barnen varit i duschen då det hände, tänk om jag hade badat Nico, tänk om jag hade öppnat dörren 5 sekunder tidigare.

Jag sopade upp allt glas och fick hjälp av vår supergranne Jocki med att få bort det som fanns kvar av väggen. Tack för det!

En ynklig liten duschvägg kan minsann resultera i en miljoner små sylvassa glasbitar och en massa vasst damm. Jag vet inte hur jag skall våga låta barnen gå in i det badrummet igen.

IMG_2384

IMG_2385

Nu gäller det bara att hitta en ny lösning på duschvägg.. jag tänker draperi.. Det kan ju i alla fall inte explodera sådär mitt i plötsligt.