Kategori: Familj

Jada går på eftis. Jag ska börja med att säga att jag är så otroligt tacksam för de underbara eftisledarna! Eftis har gjort underverk för Jada. Det är där hon har hittat de flesta av sina kompisar, hennes svenska har fått en otrolig boost och självförtroendet har blivit mycket bättre. Eftis är dessutom något av det roligaste som finns, för där får man göra en massa roliga saker. Man får pyssla med en massa olika saker, leka med kompisar, fara på utflykter, baka, osv. Ja, ni hör ju själva, vem skulle inte vilja vara på eftis? Idag har det bakats muffins till nästa veckas vårfest. Åtminstone tror jag det. Man kan aldrig vara helt säker på att alla detaljer i förklaringarna är spot on.

Vårfest nästa vecka, alltså. Barnen har själva skrivit namn på inbjudningskorten. Walter är sårad för tillfället, ni kan säkert se varför. Det är inget stort stavfel, men han har gnällt om det precis hela kvällen. Och han lär inte sluta innan han får lite sympati från någon.

Det har varit en stor dag idag. En viktig dag. Det där brevet vi väntat på i vad som känns som en evighet kom äntligen! Egentligen var det inte fråga om en evighet, mer en månad, men ni vet hur det är då man väntar.

Den här onsdagen, en vacker dag i maj 2017 blev jag officiellt tvåbarnsmamma. Adoptionen är klar, Jada är finsk medborgare och hade vi vetat om att det där brevet skulle komma idag hade det varit fest ikväll. Efter att ha lämnat in dokument och brev till olika instanser om allt annat var den här processen otroligt smidig. Vi behövde egentligen inte göra mycket, bara vara oss själva och skriva under färdigt ifyllda papper. Härmed avslutar vi vårt papperskrig med de finska myndigheterna och njuter av tillvaron. Ett stort grattis till Finland för att ha fått en underbar tjej som medborgare idag!

I måndags svämmade min facebooksida över av gratulationer. Det händer en gång i året, på min födelsedag. Jag blir lika förvånad varje år, över hur många som tar sej tid att slänga in ett ”grattis” åt mej. Det värmer ett nu 34-årigt hjärta! Tusen tack! Skulle det inte vara för alla runt omkring mej hade jag säkert glömt bort min egen födelsedag.. Min man är en sån som vill fira. Jag- not so much.

Walter har varit borta på landslagsuppdrag på min födelsedag de två senaste åren. I år var alltså första gången han var hemma, så han ville naturligtvis att vi åtminstone skulle gå ut och äta gott. Så det gjorde vi. Steakhouse Ludwig blev det. Jag har inte ätit där sen det hette Maria Malm, och jag blev minst sagt positivt överraskad! Vilken mat alltså! Både förrätt och huvudrätt blev det. Jätteräkor till förrätt och rödspetta till huvudrätt. Jag vet, jag vet man ska inte äta vissa saker då man är gravid, men Waltsu är allergisk mot allt som går under termen seafood , så det äter vi aldrig hemma. Och det var så himla gott! Här får ni en suddig mörk bild av min förrätt. Huvudrätten hann vi aldrig få bilder av.

Födelsedagspresent har jag fått också. Mamma och jag var i Vasa för några veckor sedan och då fick jag själv välja. Det blev en klocka. Lite mindre än den jag har och betydligt mer blingig. Den är så fin! Tusen tack mamma! Tack också för att du barnvaktade så att vi fick äta gott i måndags! Stort tack också till moster för presentkortet! Det kommer att användas väldigt snart.

Det var visst någon kändis som yttrade de bevingade orden för herrans många år sedan. Det är lite så jag känner just nu, att jag lever ett helt liv varje dag. Ändå kan jag inte påstå att jag har ett betungade liv på något sätt för tillfället. Visst, jag är trött och lite mer lättretlig än vanligt, men något tungt liv har jag definitivt inte. Jag är nästan till 100% befriad från tidiga morgnar, Walter har det under kontroll. Jag har order både från rådgivningen och min omtänksamma man att vila lite extra varje dag då jag kommer hem.

Ändå är jag så fruktansvärt trött hela tiden. Och jag är så trött på att vara trött. Jag känner att jag inte gör någon nytta hemma, att allt faller på Walter. Han säger att det inte är någon fara, att det viktigaste är att jag vilar. Men jag vill ju så gärna orka mera. Jag vill göra roliga saker med barnen, inte vara den som stannar hemma och vilar då resten av gänget far iväg till Maxifun, Tellushallen eller bara ut på gården. Jag känner mej helt enkelt ganska onödig och tycker mellan varven väldigt synd om mej själv. Buuhuuu… stackars Nina..

Trots att jag känner mej som den tröttaste och onödigaste människan i världen blir jag på något vis varm inombords av att höra ”mamma, mamma, mamma” 500 gånger per dag. Ändå suckar jag djupt varje gång jag tvingas stiga upp för att värma makaronilåda, ta ner handduken, hjälpa plocka fram kläder för nästa dag, söka något som tycks ha gått upp i rök eller göra något annat som ingen annan än mamma klarar av. Så onödig är jag ju definitivt inte, det bara känns så.