Kort och gott

Idag har vi varit på rådgivningsbesök nummer 3. Jag har känt mej tröttare än vanligt de senaste veckorna, och med tanke på hur det ligger till med blodtryck, hb och storleken på magen är det inte så konstigt. Den lilla killen där inne (JA, det är en pojke!) breder ut sej så mycket det bara går och trycker redan mot både lungor och revben. Fortsätter han i samma takt blir den här graviditeten ingen jätte lång historia. Det blir helt enkelt för trångt. Hjärtljuden hörde vi fram och tillbaka mellan sparkarna, med andra ord är den här killen precis lika aktiv som hans storebror var, och fortfarande är. Ingen chans att få höra hjärtljud någon längre stund med honom heller. Men vi behöver i alla fall inte fundera på om allt är okej.

Jag tycker inte att det är jätte intressant att läsa om andras graviditeter, så jag håller det ganska kort. Men en liten uppdatering fick ni i alla fall!

Casper har, måndagen till ära ,varit på träning med Jaros representationslag. Ingen dålig uppgradering från gårdagens träning med P-6, om ni frågar mej. Dessutom fick han inviga sina nya skor, som nog är närmare två storlekar för stora ännu. Men med extra sula och tillräckligt med vilja gick det bra.

IMG_1232

Dinner is served!

Igår var det Casper och Jada som fixade maten. Efter att ha fått ur sej det mesta av energin vid Maxifun. Det är lite så det funkar med våra barn. Trötta ut dem först, sen kan dom fokusera på något som kräver instruktioner. Nåja, köttbullar och potatismos fick vi. Supergott! Lite tips från coachen fick dom mellan varven, men jag är helt säker på att dom på tumanhand skulle kunna få ihop åtminstone köttbullarna.

IMG_1213

Små händer gör små köttbullar, men typen som gjorde de små köttbullarna var otroligt nöjd! Han var också väldigt stolt över att ha mosat potatis.

IMG_1215

Två stolta serverar middag. Ifall ni följer Walter (wallysuperman) på Instagram kunde ni igår bevittna hur det ser ut då två yrbollar dukar ett bord. Det var en festlig syn, kan jag tala om för er! Sen, då jag har kommit fram till hur jag skall göra för att få in videon hit kommer ni att få se mer av hur det egentligen går till hemma hos oss då något skall göras med ordning.

IMG_1216

D-vitaminladdning

Det underbara vädret lockade oss och antagligen omkring 1000 andra till Mässkär idag. Med oss hade vi en av Walters lagkompisar, vars namn jag inte ens tänker försöka mej på att stava, utan gör som alla andra och kallar honom Haris. Vi gick ungefär halvvägs över isen med pulkorna och liftade med snöskotertaxin den sista biten. Lite väl skumpigt blev det för mej och lillen i magen, men det gick. Vi kan säga att det är tur att jag har suttit på en snöskoter förr.

img_1183

Framme vid Mässkär åt vi korv och drack trip. Vi träffade nästan alla vi känner och njöt av solen. Sen skulle vi bara gå ner till stranden fram och tillbaka. Där fanns en pulkabacke. En brant sådan. Kidsen åkte pulka i nästan en timme och ville absolut inte gå därifrån. Dom äldre barnen (Waltsu och Haris) åkte också pulka och hade inte heller någon större lust att styra hemåt.

img_1184img_1186img_1189

img_1191

Då vi äntligen beslöt att nu är det dags att runda av ville kidsen ha våfflor. Så dom åt våfflor och vi beställde taxi tillbaka till fastlandet. Vi fick åka med fyrhjulingen tillbaka. Oh the joy!

img_1196img_1194img_1201

Då vi kom hem var jag lagom mör och skulle bara vila en liten stund. Där förlorade jag antagligen min nattsömn. Men det är dagar som den här jag mer än gärna förlorar nattsömnen för. Underbart väder, glada barn och en behövlig d-vitaminladdning.

De tre magiska orden

Jag är inte speciellt bra på att hålla mej vaken nuförtiden. Därav den dåliga uppdateringen här. Vi mår alla bra, vi har sportlov och ganska många järn i elden för tillfället. Mest är det saker som inte kräver jätte mycket av oss, men ändå händer lite i bakgrunden. Ni får höra om det sen då allt faller på plats. För en gångs skull känns det faktiskt som om pusselbit efter pusselbit faller på plats utan att vi egentligen behöver göra särskilt mycket. Jag lägger den lilla energi jag har på barnen och jobb, Waltsu sköter det mesta av markservicen.

Det finns dock några saker som jag tar på mej till nästan 100%. Gråtande, ledsna, besvikna, rädda barn i behov av tröst. Vi har haft lite mer av det än vanligt nu av någon anledning. Men det går ju i vågor. Att trösta är något jag har energi till. Alltid. Kan jag inte göra det känner jag att jag inte gör min uppgift som mamma. Walter kan nog trösta, men inte på samma sätt.

img_1158

Ni vet, då det finns moster i strumplådan, lampan inte är tillräckligt ljus, det inte gick som man ville på träningen, då är mamma bra. Det är mamma dom kommer till, mamma som ska krama och säga att allt blir nog bra. Det finns tre magiska ord som alltid ALLTID hjälper. Tre ord som gör att varje rädsla och besvikelse blir lite mindre, lite lättare att hantera. Mamma är här. Mamma är här, monstret finns inte på riktigt. Mamma är här, och vet du, man kan inte alltid lyckas, ibland har man en dålig dag. Mamma är här, allt kommer att bli bra, vi gör det tillsammans. Eller bara mamma är här, mamma är här och jag går ingenstans. Mamma är alltid här. Även de mest otröstliga barn slutar snyftar efter en stund och lugnar ner sej. Sen kan vi prata om det som känns som jordens undergång just då.

Playstation, Casper och jag

Casper har varit hemma från dagis två dagar och idag hade han stora planer på att spela Playstation med Walter då han kom hem från morgonträningen. Nåja, då Waltsu kom hem var han så pass mörbultad att han behövde lägga sej ner en stund. Casper fick nöja sej med mej. Lego Superheroes var det vi skulle spela. Sagt och gjort. Konversationen innan vi ens hade börjat gick ungefär såhär..

Jag: Ska jag trycka på nånting?

Casper: Nä, rör ingenting, jag lägger igång.

Jag: Men jag måst väl strata kontrollen?

C: Mamma, jag gör det.

Jag: Okej

C: Får jag din kontroll, jag hjälper dej.

Jag: Okej (Jag ger kontrollen åt honom)

C: Mamma, jag sa ju att du int ska röra nånting!

Jag: De va i misstag.

Casper: (ger tillbaka kontrollen till mej) sådär, nu kan du trycka på x. Men int ännu! Jag säger då du ska trycka.

Ni fattar vart det här är på väg, eller hur? Vi började spela en bana och han tyckte väl att jag var lite väl långsam.

Casper: Mamma, vänta där så fixar jag det här.

Jag: Okej. Ska jag byta till Hulken? Det lyser grönt där.

C: Mamma, jag gör det.

Jag: Vilken ska jag vara?

C: Du kan vara Iron Man. Du vet väl hur man flyger?

Jag: Jo.

C: Okej, då kan du flyga dit åpp så länge jag slåss mot dom här.

Jag: Men jag kan hjälpa dej.

C: Mamma, du hjälper inte, du skjuter ju bara på mej. Flyg dit åpp.

Jag: Det var i misstag, jag skjuter inte på dej flera gånger.

Här suckar ungen djupt, tar kontrollen ifrån mej och flyger min gubbe bort ur vägen. I samma veva som han andas ut efter sin djupa suck konstaterar han att de e mycket roligare att spela med Walter. Vad kan jag säga? Man kan inte vara bra på allt. Spela Playstation? Inte det jag helst gör på min fritid.

img_1155

 

Telluslördag

Det är lite glest med uppdateringar här för tillfället. Jag skyller det på att jag helst skulle sova 20 timmar i dygnet. Då jag inte sover jobbar jag. Eller lagar mat. Eller plockar upp kläder, tvättar kläder, hänger kläder eller viker kläder. Eller söker efter Chelseaskjortan, jumppadräkten, hårbandet eller något annat som ingen har en aning om var finns.

Idag har vi i alla fall spenderat eftermiddagen i Tellushallen. Kidsen tränade med Walter och fick sen vara med och spela med stora pojkarna en stund. Träningen med Walter var allt annat än lätt. Svetten rann och vattenflaskor tömdes. Men roligt hade dom! Kika in på Instagram för att se några korta videosnuttar!

img_1151

Två lyckliga barn och en del av laget som igår vann 8-1 (!!) mot SJK Akademi. Casper skulle fråga Christian, han längst till höger i svart, hur han kunde göra 4 mål på en match, men blygheten tog över. Nu har Walter åkt iväg på bastukväll med laget, kidsen leker och jag tänker lägga mej på soffan. Trevlig lördag på er!

 

En skapande paus

Vi har haft en lång vecka, eller långa fyra dagar. Fredag i morgon, obeskrivligt skön känsla varje torsdag kväll. Den här veckan har egentligen varit som veckor annars är, förutom att det är den första veckan detta år Jaro har kört på för fullt från måndag morgon. Vi har försökt få dagis, skola, jumppa, fotboll och ”jag vill vara i Tellus” att funka med en bil. Det har väl gått sådär.

Idag har Jaro i alla fall haft ledig dag. Min man har ryggvärk från hell och jag har ont i båda skinkorna. Simhallen, tänkte vi. Men nej, det fick vi sen glömma. Walter fick förbud och jag känner att min torra hud i kombination med uppkastningar och envis förkylning inte är det allra bästa. Maxifun blev det istället och kidsen var precis lika nöjda med det.

Casper och jag hann med en eftermiddag tillsammans. Vi åt glass, köpte Jaro t-skjorta och tittade på bilar. Nu är den där Jaro t-skjortan på hela tiden och grabben har lovat köpa ny bil åt mej. En sån där det finns bänkar i bakluckan.

img_1031

Nu väntar vi på att börja få gå på matcher igen. Casper väntar mest på sina egna matcher, helst en turnering, för då får man spela många matcher på samma dag.

Jada skall skrinna med skolan i morgon. Hur packar ni för det? Böcker och allt i samma väska eller två väskor? Dom ska gå till ishallen, och då kan hon ju lämna allt utom skridskorna i skolan. Men sen ska hon ju gå till eftis. Hur mycket orkar en 7-åring bära?

Äntligen fotboll!

Den har börjat, den viktigaste av alla försäsonger, Jaro P-6. Äntligen! Casper var vaken kl 12 inatt och undrade om vi inte kan fara till Tellushallen nu? Eller åtminstone se en match. Han somnade där runt 1. Klockan 8 var det väckning. Det tycks ju vara allmänt känt att i hem med småbarn sover man inte på morgnarna. Sori nu bara, men hos oss stiger vi inte upp före 10 på en söndag. Nu är det då annorlunda. Träningar klockan 9 på söndag.. suck.. Men det är definitivt värt det! Lyckligare kille får man leta efter!

img_1026

Då vi kom hem fixade Walter ihop frukost nummer två. Eller mer brunch blev det nog. Jag bidrog med att skiva gurka. Presentation av maten och dukning är inte vår starka sida. Ingen bryr sej ändå. Efteråt var alla nöjda och trötta.

img_1022

 

Då man ska välja aktivitet

Jaros träningar har kört igång nu. För oss betyder det mer tid i Tellushallen och betydligt mer makaroner. Som idag. Vi förde Walter till träningarna mitt i lunchtid och kom hem och kokade makaroner. Kidsen var hungriga, men vi hade ingen tid till att röra ihop någon gourmélunch. Diskussionen i bilen på vägen hem till makaronerna gick lite såhär:

Jag: Ska vi fara å skrinna idag?

Jada: Jå, jag vill fara å skrinna!

Casper: Nää, jag vill fara till Tellus

Jag: Men om vi far å skrinna först och sen till Tellus?

Casper: Nää, jag vill bara fara till Tellus

Jada: Men jag vill skrinna

Jag: Vi far först och skrinna och sen till Tellus, så får alla som dom vill.

Casper: Jag tänker int skrinna. Jag tänker bara spela fotboll. Jag tycker bara om att vara i Tellus.

Nåja, sagt och gjort. Vi skrinnade först. Efter att suttit på en bänk och surat i ungefär 15 minuter bestämde Casper att han ska nog skrinna i alla fall. Så då skrinnade vi alla. Efter ungefär 10 minuter till tyckte Casper att nu var det hans tur att få som han ville, så vi packade ihop och for till Tellus.

Då vi kom till Tellus var det beep-test på gång och jag kände en enorm lättnad över att få sitta på en bänk och se på. Bara tanken på alla typer av konditionstest får mej att må fysiskt illa, men nu vet jag ju att det inte finns minsta lilla risk för att jag ska bli utsatt för något sånt. Det är en skön känsla.

img_1010

Det gäller att vara beredd på det mesta då man ska någonstans, annars får man köra fram och tillbaka och hämta fotbollsskor, Messitröja, hjälmar eller fotboll. Det har hänt några gånger och man ska ju lära sej av sina misstag.

Det som var värst

Det verkar som om 2016 har varit ett uselt år på många sätt. Och det har det väl, om man ser till vad som har hänt i världen. Speciellt här på hemmafronten verkar det som om politiker spårat ur totalt, det kastas skit och publiceras videon som inte har något i dagsljus att göra. För vår familj, som hör till minoriteten på mer än ett sätt, kännes det lite skrämmande att vuxna människor får hålla på som de gör.

Så mycket har skrivits, så många har sagt vad de tycker. De flesta kommentarer och åsikter jag läst är skrivna av dem som formulerar sej bättre än mej då det kommer till politik, så jag lämnar er i deras kapabla händer.

För oss var 2016 ett konstigt år. Det var det bästa på många sätt, det värsta på ett sätt.

I början på november kom beskedet om att Walters mamma gått bort efter att ha legat på sjuhus i sex veckor. Några dagar senare satt vi på ett plan till New York, begravningen skulle äga rum dagen efter. Det blev en lång helg. Massor med folk i samma lägenhet, för mej många nya ansikten. Det var lite bitterljuvt att komma till New York. Alla Walters syskon var där och jag var så otroligt glad att få träffa dem igen. Det är en underbar familj, dom står varandra nära på ett sätt som vi i finländska familjer inte gör. På samma gång var det tungt, en begravning är alltid jobbig.

img_0615

Jag hade äran att få träffa Walters mamma i fjol då vi spenderade 10 dagar i Guyana. Hon var en vacker kvinna. Vacker på utsidan, men framför allt på insidan. Hennes tro på Gud var den starkaste jag upplevt hos någon människa och man blev på något vis lugn och harmonisk i hennes sällskap. Många timmar satt vi på hennes veranda och pratade om livet, om barn, om framtid och familjens betydelse. Jag önskar att hon hade fått träffa Jada och Casper, att dom hade fått träffa henne. Jag vet att hon hade varit stolt över sina barnbarn. Jag önskar att vi hunnit berätta för henne att vi skall få ett till barn. Det känns som om så mycket bara blev på hälft. Ett avbrutet samtal på Skype och sedan bara tysthet.

14462847_10210174820794580_7813623698821771403_n

We will always miss You, Yvonne Moore.