Vi var ensamma hemma nästan hela dagen igår, Jada och jag. Perfekt hårfixardag. Vi gjorde i alla fall loppis innan vi körde igång. Där hittade vi svart garn. Sådär i skrivande stund tänker jag att det var väl helt okej, men igår då jag kläckte den dumma idén om att fläta in garn i håret tänkte jag ganska många fula tankar om mej själv och framförallt om mitt förstånd. Snacka om att prata innan man tänker. Men ni vet hur det är med barn. Har man en gång föreslagit något är det bara att verkställa. Jag vet inte hur det är med era barn men våra glömmer INGENTING. Förutom sina saker.. och att tvätta händerna före maten.. och att spola efter sej på wc.. och, nåja, vi tar den listan en annan gång. Hår skulle det handla om nu.
Vi tvättade och lag i balsam, sköljde ur och lag i hårmask, sköljde ur, torkade lite, lag i leaveinbalsam, redde ut och fönade. Det tar en stund, kan jag tala om för er.
Jag klippte garnet och insåg att det kommer att gå åt nästan ett helt nystan. Jag insåg också att jag antagligen hade tagit mej vatten över huvudet och tog till youtube för att få lite snabbundervisning.
Det tog oss alltsom allt nästan 4 timmar att klara av hela processen, men det var definitivt värt det då jag såg det stora leendet efteråt. Och Jada gick det ingen nöd på. Hon kan sitta och sova. Rak i ryggen, dessutom. Det är minst sagt imponerande. Det ska tilläggas att hon satt på en bastupall, utan ryggstöd alltså.
Jämnlånga blev flätorna definitivt inte, men det var första gången och ingen verkar bry sej speciellt mycket. Speciellt snygga är dom inte heller, men som sagt, första gången. Och så länge Jada är nöjd är det tillräckligt för mej.
Från Läktarplats 