Kategori: Idrott

Jag försöker komma igång ordentligt med träningen. Det är lättare sagt än gjort, det kan jag lova. Jag skulle kunna skylla på en massa saker, men i ärlighetens namn måste jag ju erkänna att jag är lite lat. Och väldigt bekväm. Vem vill nu ha träningsvärk? Eller förresten, vem vill nu jobba för träningsvärken?

Nåja, nu kan jag säga att jag antagligen jobbat till mej en riktigt ordentlig träningsvärk. Burn&Firm heter passet jag och Gäddnäs ”deltog” i idag. Jag stod mest och flåsade, eftersom burn-delen kickade in redan efter ca 5 minuter. Min enda räddning var att passet ”bara” var 45 minuter. Jag hade antagligen inte klarat en sekund till. Och då stod jag dubbelvikt i ungefär 20 minuter och försökte undvika att knäna skulle vika sej.

Jag trodde att jag var relativt stark i armarna. Tssssss.. Kaxig som jag var slängde jag 10 kg på stången. Efter ungefär 3 minuter fick jag halvera vikterna och det var fortfarande mer ångestframkallande än något annat.

Sen trodde jag dessutom att mina magmuskler var i ganska bra skick. Nepp. Jag kroknade först av alla (det var för övrigt ett väldigt vanligt scenario genom hela passet). Eftersom Burn kickade in så pass tidigt tänker jag att Firm på ett eller annat sätt borde synas inom sisådär 4-6 veckor.

Nu vill jag ju inte på något vis skrämma slag på er, så jag hoppas vi ses nästa onsdag kl 18.45 vid Fitness Club! Då kommer Jeija att vara där, redo att dra kaxigheten ur alla som är modiga nog att delta i Burn&Firm. Jag hade bjudit på en bild, men jag lovar, ingen vill se den bilden. Eftersom jag var så trött i armarna hade den dessutom varit suddig. Tack för huippu-träning Jeija!

Jag har tränat något så länge jag kan minnas. Det började med konståkning och balett. Lite senare kom fotboll och friidrott in i bilden. Då jag blev lite äldre började jag träna på gym och gå på pass. Konståkning och fotboll är definitivt de idrotter som gett mej mest.

Konståkning är vackert, det är graciöst, det är konstnärligt. Det är hårt arbete. Många år av träning bakom varje dubbelhopp. Oräkneliga timmar för att memorera och finslipa stegsekvenser, bli van vid piruetterna, lära sej koreografin till två tävlingsprogram. Sen kommer belöningen. Tävlingsdagen. Man får ta på sej en vacker dräkt, åka ut ensam på nyslipad is och visa vad man går för.

Fotbollsträningarna var till att börja med en andningspaus. Ingen som fokuserar på bara mej, jag är en i laget. Trots att jag valde att bli målvakt. Jag njöt av laget, att man var tillsammans. Man vann och förlorade tillsammans. Inga poäng, ingen personlig ranking, man var bara en av 11 på planen.

Nu håller jag inte på någon av mina två favoritsporter. Nu vill jag fokusera på mina barns aktiviteter. Jada, som har blivit så duktig på redskapsgymnastik. Redskapsgymnastik och konståkning är ganska lika. Jag känner en sån otrolig lycka över att hon valt en sådan gren. Jag vet hur jag ska stötta och hjälpa, när jag skall distrahera för att hon inte skall höra poängen. Vi får tillsammans fokusera på dräkter och hur håret skall fixas.

Casper, vår obotliga fotbollsfantast. Fotboll förstår jag, men lämnar ändå över det på Walter. Casper litar inte på mej då det kommer till fotboll. Jag har fått höra att ” nå mamma no e du ju ganska bra målvakt, men fotboll e ju faktist dadas JOBB”. Då tar jag ett steg tillbaka och njuter av att bara titta på.

Men visst tränar jag själv också. Inte lika aktivt som tidigare, men jag försöker komma igång på allvar nu. Igår förbarmade sej Pontus över mej och lät mej vara med på ett redan fullt pass. Idag känner jag att kanske jag borde ha avstått. Idag känner jag den värsta träningsvärken i världshistorien. ALLT gör ont. Men det blir väl bättre om några dagar.

Jag bjuder på en bild från ett lite lättare pass.