Om en ganska bra dag

Ibland kommer dagar som man väntat på länge. Dagar då man bara vill att allt ska gå bra, dagar då man önskar all lycka till alla inblandade.

Idag var en sådan dag hos oss. Det var den första gymnastiktävlingen för säsongen och Jada var laddad till tusen. Vi tittade igenom bomserien många gånger, hon tränade i vardagsrummet och vi fixade håret. Väl vid Runebergssalen kom nervositeten smygande och hon började se lite lätt illamående ut. Ett kort snack med stora favoriten Nelia fick henne att lugna ner sej så pass att hon kunde genomföra räck – och bomserie. Mattserien gick sämre. Hon stannade till lite för länge mitt i och glömde bort vad hon skulle göra. Hon slutförde i alla fall helt på egen hand och hopp gick otroligt bra!

Det var en ganska hungrig flicka som sedan kom till oss på läktaren. Det var blandade känslor. Hon var stolt över hopp och barr. Mindre nöjd med bom och matta. Vi berömde, tröstade och peppade medan hon slängde i sej en banan.

Efteråt följde prisutdelning. Det hann bara börja då Jada vinkade åt mej att jag skulle komma och hon höll händerna för munnen. Vi halvsprang till toaletten och tävlingsnerverna kom ut. Efter det åkte vi hem. Lite senare på kvällen mådde hon bättre och var sist och slutligen ganska nöjd med dagens prestation.

Lektant?

En del människor är bara helt otroliga på att leka med sina barn. Dom kan sitta på golvet i timtal och bygga lego, rita, leka med bilar eller dockor eller pyssla med något. Våra barn leker massor. Dom har båda väldigt livlig fantasi och det låter väldigt intressant då de låtsas än det ena än det andra.

Jag kan inte leka. Jag har noll fantasi då det kommer till lek. Be mej skriva en historia så vaknar fantasin, men leka? Nej. Jag kan inte ens leka med Nico. Jag är helt enkelt inte den som gör roliga röster och pratar babyspråk. Helt handfallen är jag ändå inte, jag får mina barn att skratta och gör roliga saker tillsammans med dem, men leker gör jag liksom inte. Det är inte min grej.

Kan man ändå vara en bra mamma? Eller ser barnen en då bara som den där mamman som lagar mat, tvättar kläder och drar iväg med dem på resor och utflykter? Spela fotboll? Skrinna? Åka pulka? Visst, sånt gör jag nog gärna. Men är jag tråkig där emellan? Det tar lite på samvetet, om jag ska vara helt ärlig. Jag skulle gärna leka, men jag har inte den genen, punkt slut.

Brist på människor som leker med dem har våra barn i alla fall inte. Och Casper och Jada leker jätte bra på tumanhand. Men frågan kvarstår. Är jag en tråkig mamma?

IMG_1276

Då det äntligen händer

Jag har varit den tröttaste typen i världen den senaste månaden. Mörkret i kombination med en bebis som vägrar sova före klockan närmar sej 2 på natten har verkligen tagit musten ur mej. Idag är det annorlunda. Han somnade inte före 1, men sov 10 (!) timmar i sträck. Jag har inte känt mej så utvilad på ett år, känns det som.

Jag vet inte om det var den första portionen potatis som gjorde nattsömnen så bra, eller om han också var utmattad efter att ha vakat i nästan 4 månader. Det återstår att se, men får jag en sån här natt ens en gång varannan vecka känner jag att det kommer att göra stor skillnad.

Det har ju gått en tid sedan mitt senaste inlägg här, så vi har hunnit med en hel del. Jag bjuder på en bild av två stycken fest klädda: Gambäfammo och Nico på småkusin Hugos dop för knappt två veckor sedan.

IMG_2490

Bada balja

Igår var vi på villan hela kvällen. Och tur var det, jag hade aldrig orkat sitta hemma och veta att jag har ett badrum fullt med glasdamm som måste städas bort. Björn och pappa hämtade en badbalja från Strandis igår. Dom har hyrt den över veckoslutet och självklart skulle våra vattendjur till kids dit och ”simma i poolen”.

IMG_2390

IMG_2393

Sammanlagt 3 timmar låg dom där i vattnet. Det där första doppet var lite kyligt, vattnet hade bara hunnit värmas till 27 grader. Senare på kvällen fylldes baljan med glada cyklister, och självklart också våra barn. Vattnet var varmare och kidsen hade roligt. Klockan var lite före 23 då vi kom hem och ungarna stupade i säng.

Den här hade lite andra planer. Vi var vakna till kl 3 och jag var väldigt nära att boka om Walters biljett till ett tidigare flyg.

IMG_2400

Okej

Många föräldrar kommer säkert att känna igen sej nu. Ni vet då man försöker få sina barn att sluta springa inomhus, sluta hoppa i sängen, i soffan, på stolen? Hos oss handlar det mest om det där med springandet, det eviga dunkandet av en fotboll som sparkas mot väggen, ljudvolymen som bara stiger tills den är nästan öronbedövande och att sitta stilla vid matbordet.

Vad svarar era barn då ni säger till dem? Här i huset är det i alla fall inte ”ja mamma”, hur gärna jag än skulle vilja att det var det. Skulle de svara ”ja mamma” så skulle jag känna att de har hört mej, och kanske, bara kanske, tagit in det jag har sagt. Det betyder inte nödvändigtvis att de skulle agera därefter, men det skulle kännas bra att få ett ”ja mamma”. Åtminstone någon enstaka gång.

”Okej!” är det enda jag får. Sen fortsätter springandet (eller väldigt rask gång som skulle få vilken olympisk gångare som helst diskvalificerad), dunkandet, hoppandet och ”viskandet”. Jada och Casper är antagligen de två största missbrukarna av ordet okej. Åtminstone på norra halvklotet. Och det är ju ett väldigt bra ord för dem att använda. Det funkar ju på båda våra hemspråk. Men dom kunde variera sej lite, så att man skulle veta ifall de faktiskt lyssnar eller bara svarar okej för att ´nu sa hon nånting igen`

”Okej!” då jag ber dem plocka upp sina saker, ”okej!” då jag säger att de ska lägga huvudena på kuddarna och börja sova.. Okej, okej, okej, okej.. Den enda gång jag får önskad reaktion efter ett ”okej!” är då jag meddelar att maten är klar, då rusar dom minsann in i badrummet för att tvätta händerna och sedan spurtar dom in i köket och sitter på sina stolar innan jag hunnit säga klart meningen.

Det krävs mycket för att Walter ska gå i taket, men om han var tvungen att höra ”okej” efter kl 20.15 mer än på helgerna hade vi nog fått skrapa honom ur vardagsrumstaket minst två gånger i veckan.

Kan jag få ett ”Ja mamma”? Okej..

IMG_1622

 

Då man gör något man inte trodde man skulle göra

För fem år sedan, eller nä, vi säger tre år sedan, kunde jag aldrig, inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mej att jag skulle ha en dotter med det härligaste afrokrull jag någonsin sett. Vilken tur att livet ville annorlunda. Inte bara på grund av det där afrot, då. Men det är håret jag vill prata om idag. Här ser ni hur det såg ut 15:e januari i år: 4 timmar hår. Ljuset var bättre, men hur håret kändes då och nu är som natt och dag. Och då har jag inte haft den tid att lägga ner på att sköta det som egentligen krävs.

Idag har vi tvättat, haft i hårmask och balsam, leave-in och mosturizer. Håret är så mycket lättare att reda ut, det känns mjukt och lockarna är vackra. I morgon får hon gå till skolan med håret öppet för första gången.

IMG_2138

 

Jaro, Jaro, Grööön

Vi har en fotbollssäsong bakom oss. En helt fantastik säsong som samlat många fotbollsspelande barn och deras föräldrar. Jaro Grön har spelat många matcher, Casper har fått två gröna kort, en medalj och ett diplom. Det var en lyckad säsong, om än för kort, om man frågar Casper. Han grät efter den sista matchen. Varför var inte matchen längre, varför får dom inte träna mer?

Det märks att 5- och 6-åringarna i Caspers lag tycker om att spela fotboll. De har utvecklats massor den här sommaren och man känner knappt igen det lite blyga, försiktiga lag som inledde säsongen tidigt i somras. Nu tar dom för sej, dom spelar tillsammans, dom till och med passar till varandra!

IMG_1873

Jaro Grön har dessutom haft en fin hejarklack. Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, morbröder, farbröder, mostrar, fastrar, andra släktingar och vänner är flitiga med att komma på matcherna och heja på barnen. Det märks att det har uppskattats av barnen, vi hoppas på lika fin uppslutning nästa säsong!