Kategori: Kidsen

Vi är inne på den tredje natten sömnskola. Idag då vi kom dit var det en helt underbar sköterska som mötte oss. Hon var sådär härligt vimsig men ändå väldigt organiserad. Nico log mot henne direkt och jag känner mej mycket lugnare idag än jag gjorde igår. Han somnade runt 21 (ungefär 2 sekunder efter att jag sagt att vi tar honom med och åker hem) och vi åkte hem.

Men ändå känner jag en liten oro. Hur fixar min lilla mamis att vakna utan mamma där. Känner han sej övergiven, lämnad? Jag vill aldrig att min lilla pys skall känna att jag inte är där för honom. Han som borrar in ansiktet och gör det bekvämt för sej då han är trött. Såna stunder då bara mamma duger. De stunderna är guld värda.

Varför sömnskola? Vi var desperata. Niclas hade sovit nattetid några nätter sedan han föddes. Han har svängt dygnet helt och hållet. Han kan sova 6 – 8 timmar i sträck, dagtid, men är den gladaste, piggaste och hungrigaste lilla typen nattetid. Vi har försökt med ALLT. Vi har väckt, försökt hålla vaken, lekt, varit ute, ALLT. Till slut tog våra konster slut och eftersom det inte hjälpte vad vi än gjorde blev det sjukhusets sömnskola.

Men jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt. Jag trodde att jag skulle sova den här tiden och att jag inte skulle oroar mej. Den första natten gick bra. Vi lämnade honom på barnavdelningen och åkte hem. Jag kände att han var i goda händer och att jag nu kunde sova gott en natt. Vilket jag också gjorde.

Idag kändes det annorlunda. Nu kan jag inte sova. Jag känner på mej att han är olycklig och saknar mamma. Han sov relativt bra där förra natten och jag sov som en prinsessa. Men ändå vet jag att om jag inte får bra fiilis då jag hämtar honom i morgon (tidigt) kommer jag inte att fixa en natt till. Personalen är helt underbar, stället är mysigt och på något vis ”hemma”, men fiilisen är fel. Just nu är den så fel.

Kl. 8.30 hämtade jag en pigg liten kille efter första natten. Ändå kan jag inte sova nu.

Nu har vi nått den. Gränsen. Gränsen för hur mycket nattsuddande vi orkar med i det här huset. Niclas sover som en prins, men fel tid på dygnet. Att få höra ”vetdu de e nog bara att vänta tills de svänger” är jag så evinnerligt trött på. Han har fått in den här rutinen nu och verkar vara helt fast i den. Jag känner mej slut som människa, jag kommer inte ihåg hur det är att inte vara trött. Nu erkänner jag mej besegrad, kastar in handduken och ber om hjälp av experterna.

I fredags ringde jag till Malmska och frågade upp om sömnskola. Jodå, det låter nog minsann som att ni är i behov av hjälp svarade den underbara människan i andra ändan. Idag skall jag ringa rådgivningen och begära remiss.

Är det någon av er som har erfarenhet av sömnskola? Hur gick det till, fungerade det för er?

Vi pratar så mycket om sömn hemma hos oss nu att det är något i hästväg. ”Är det kanske inatt det svänger” ”Han sov inte mycket på dagen, kanske han sover inatt” ”Inatt får du sova, jag stannar uppe med nattsuddaren”

Såhär skönt är det sova på morgonen..

Såhär såg det ut klockan 01.48 inatt. Han är inte det minsta olycklig. Bara väldigt pigg och på väldigt gott humör. Man behöver bara titta på honom så börjar han skratta. Jag har försökt med att ignorera och bara låta honom ligga bredvid mej, men det fungerar liksom inte. Han somnar inte fortare för det. Strax efter 2.30 somnade han i min famn och jag lag ner honom i hans egen säng.

Klockan var strax efter 3 då jag vaknade till och kände att det är någon som tittar på mej. Då var han på precis lika gott humör som tidigare och inte det minsta trött.

4.30 somnade han äntligen och sov till 9. Sen somnade han om och sov till 14. Inga problem med att sova, alltså. Det är bara dygnsrytmen som är fullständigt åt skogen. Jag har försökt med att väcka honom, jag har testat hålla honom vaken, men det går inte. Då han är trött somnar han. Oberoende var han befinner sej. Dessutom blir han helt omöjlig att ha att göras med då han är sömnig.

En av de mycket uppskattade gåvorna vi fick då Niclas föddes var ett presentkort till fotografering. Då var det ju inte till vilken fotograf som helst heller, utan till Michaela Fagerudd.

Niclas tyckte kanske att det var en lite konstig situation, men han samarbetade över förväntan och Michaela fick massor med fina bilder. Här kommer några!

Ibland kommer dagar som man väntat på länge. Dagar då man bara vill att allt ska gå bra, dagar då man önskar all lycka till alla inblandade.

Idag var en sådan dag hos oss. Det var den första gymnastiktävlingen för säsongen och Jada var laddad till tusen. Vi tittade igenom bomserien många gånger, hon tränade i vardagsrummet och vi fixade håret. Väl vid Runebergssalen kom nervositeten smygande och hon började se lite lätt illamående ut. Ett kort snack med stora favoriten Nelia fick henne att lugna ner sej så pass att hon kunde genomföra räck – och bomserie. Mattserien gick sämre. Hon stannade till lite för länge mitt i och glömde bort vad hon skulle göra. Hon slutförde i alla fall helt på egen hand och hopp gick otroligt bra!

Det var en ganska hungrig flicka som sedan kom till oss på läktaren. Det var blandade känslor. Hon var stolt över hopp och barr. Mindre nöjd med bom och matta. Vi berömde, tröstade och peppade medan hon slängde i sej en banan.

Efteråt följde prisutdelning. Det hann bara börja då Jada vinkade åt mej att jag skulle komma och hon höll händerna för munnen. Vi halvsprang till toaletten och tävlingsnerverna kom ut. Efter det åkte vi hem. Lite senare på kvällen mådde hon bättre och var sist och slutligen ganska nöjd med dagens prestation.

En del människor är bara helt otroliga på att leka med sina barn. Dom kan sitta på golvet i timtal och bygga lego, rita, leka med bilar eller dockor eller pyssla med något. Våra barn leker massor. Dom har båda väldigt livlig fantasi och det låter väldigt intressant då de låtsas än det ena än det andra.

Jag kan inte leka. Jag har noll fantasi då det kommer till lek. Be mej skriva en historia så vaknar fantasin, men leka? Nej. Jag kan inte ens leka med Nico. Jag är helt enkelt inte den som gör roliga röster och pratar babyspråk. Helt handfallen är jag ändå inte, jag får mina barn att skratta och gör roliga saker tillsammans med dem, men leker gör jag liksom inte. Det är inte min grej.

Kan man ändå vara en bra mamma? Eller ser barnen en då bara som den där mamman som lagar mat, tvättar kläder och drar iväg med dem på resor och utflykter? Spela fotboll? Skrinna? Åka pulka? Visst, sånt gör jag nog gärna. Men är jag tråkig där emellan? Det tar lite på samvetet, om jag ska vara helt ärlig. Jag skulle gärna leka, men jag har inte den genen, punkt slut.

Brist på människor som leker med dem har våra barn i alla fall inte. Och Casper och Jada leker jätte bra på tumanhand. Men frågan kvarstår. Är jag en tråkig mamma?