Kategori: Uncategorized

Vi har fått vår beskärda del av papperskrig. Vi räknade med det, en del av det, i alla fall.

Det första; Hur gifter man sej med någon från Guyana, lagligt? 

Jo, den som är från Guyana går in på utrikesministeriet i Guyana (om han råkar befinna sej där) och ber om ett dokument som intygar att han inte är gift. (Det var en av de gångerna landslagsuppdraget visade sej användbart.) Detta dokument skall stämplas med rätt stämpel. Sen skall dokumentet skickas till finska ambassaden i Brasilien för ännu en stämpel, men det vet man inte. Först går man till magistraten och får där reda på att det skall skickas till en ambassad. Man frågar vilken, man får som svar ”det måste ni nog ta reda på själva”. Man tänker  ”det är ju det vi gör nu, vi frågar någon vi tror kan berätta det för oss”. Man får reda på vilken ambassad av någon som kanske suckar lite. Sen går man hem, googlar och skickar ett mejl till en person man på något vis känner att man kan lita på, man går enbart på vad personen heter.

Sen, efter några mejl fram och tillbaka, skickar man iväg dokumentet. Där kan det, som det gjorde i vårt fall, visa sej att stämpeln från Guyana inte är den rätta. Vad gör man då? Jo, då betalar man en budfirma (den vanliga posten går inte att lita på) för att först ta dokumentet från Brasilien till Guyana och sedan tillbaka till Brasilien för ny kontroll.

Men – vill man ha dokumentet inom en rimlig tid, och helst innan vigseln, bör man skicka någon man litar på med lite extra lunchpengar till tjänstemannen på utrikesministeriet i Guyana, eftersom den personen nog inte annars hinner stämpla dokumentet under de tre närmaste månaderna.

Sen hoppas man. Och väntar. Då man sen får ett mejl från Brasilien att jo, dokumentet är nu på väg tillbaka, så hoppas man att det kommer fram. Man hoppas också att det nu har rätt stämpel. Gissa lättnaden då tjänstemannen i Brasilien meddelar att dokumentet är där och allt är i sin ordning. Att hon dessutom skall resa till Finland följande dag och erbjuder sej packa ner dokumentet och posta det i Helsingfors, istället för att vi betalar 79€ för DHL känns i detta läge som ett lottovinst.

Slutet gott, allting gott. Och gifta är vi ju, lagligt.

Vi storhandlar ungefär var tionde dag. Vi är väldigt dåliga på att komma ihåg tomflaskorna, sen irriterar jag mej på dem i 10 dagar till, ofta mycket längre än så. Det hinner alltså samlas en del innan vi kommer ihåg att packa in dem i bilen. Idag kom vi i alla fall ihåg dem. 15€ i flaskpant. Ja, vi dricker mycket vichy hos oss. Men där finns nästan alltid också diverse öl-, cider-, och vinflaskor. Skäms vi då vi kommer med 5 stora kassar med flaskor? Inte det minsta.

Annat var det med en dam i 50-års åldern som stod vid pantmaskinen (vad sjutton heter det?) bredvid mej en gång i somras. Hon förklarade om och om igen att det var ju nog inte hon som har druckit så mycket, och det är minsann sista gången hon tänker erbjuda sej att panta flaskor efter någon annans fest. Jag bara nickade och hmm-ade. Jag menar, varför skulle jag bry mej i hur mycket flaskor hon pantar? Det är inte direkt så att jag står där och räknar hur många brännvinsflaskor hon plockar upp. Om någon kommer med en massa flaskor kan jag tänka ”wow, hon kommer att få mer pengar än mej” och vara lite småsur. Sen kommer jag ihåg att hon nog också lagt ut mer pengar från första början.

Nåja, det här var ju ett mer eller mindre onödigt inlägg, men det är saker jag funderar på. Man behöver ju inte alltid vara djup och seriös, ni vet,  diskutera om hur bäst åstadkomma fred på jorden eller ordna upp nån finanskris.

Titta vad jag vann –> Drömgården. Det är jätte länge sen jag har vunnit något, jag har en känsla av att all min tur i lotteri blev använd då jag var liten. Men, mitt i plötsligt går jag och vinner en smörgåstårta! Inte illa, alltså. Tusen tack Kitty och Endivo för den vinsten! Nu gäller det bara att hitta rätt tillfälle att bjuda på en smarrig smörgåstårta.

Waltsu önskar sej egentligen en sak, något han har pratat om sen vi träffades. Han vill fortsätta på tatueringen han har på armen. För en vecka sen var vi inne vid Jeppis Tattoo och bokade en tid åt honom, så nästa vecka får han sin önskan uppfylld. Fast jag har hört att det inte kommer att vara tillräckligt med en gång. Det ska vara Tree of life, några viktiga datum, mitt och Caspers namn (Jada har han redan) och någon bibelvers. Det kommer säkert att bli bra, fast personligen skulle jag aldrig utsätta mej själv för den smärtan i så pass många timmar. Det är ju tur att jag bara behöver delta i betalningen.

 

Nåja. Då var jag här igen. Inte för att jag känner att jag har massor att berätta, ovärderlig information att förmedla eller ett vackert inrett hem att visa upp. Mest för att jag egentligen tyckte att det var ganska roligt att blogga.

Min blogg kommer aldrig att bli något mästerverk då det kommer till utseende. Jag är varken tillräckligt skicklig eller tillräckligt intresserad av att lära mej hur man gör en cool design.

Namnet på bloggen kanske får någon att tro att det kommer att handla om sport. Så är det inte, den kommer i huvudsak att handla om oss, mej och min familj. Vi är en lite annorlunda familj som kör vårt eget race. Vi gör våra egna regler, har våra egna traditioner och egna sätt att lösa problem. Ett av våra barn lär sej svenska, det andra lär sej finska. Engelska pratar vi alla. Engelska är det språk vi använder mest, det är det språket barnen använder då de pratar med varandra. Jag försöker hålla mej till svenska med barnen, vilket är lättare sagt än gjort.

Välkommen! Hoppas du kommer att trivas!