Vi lever nog!

Det har gått 5 dagar sedan Walter åkte iväg. Jag känner att livet rullar på som vanligt, men inte tack vare mej. Det är tack vare min bror. Fina morbror Björn som skjutsat Jada och Casper varje morgon. Niclas och jag har fått sova vidare och kunnat ta det lugnt tills skolorna slutat för dagen och det är dags att hämta de två energiknippena. Utan Björn hade jag antagligen gått sönder. Det hade blivit alldeles för lite sömn för mej, alldeles för stressigt för Niclas och Casper och Jada hade antagligen fått äta micropizza hela veckan.

Vi har haft en bra vecka, minus de sena nätterna. Men imorgon är det fredag och det känns lite som en målgång!

Jada plockade fram vinterjackan i lördags. Det behövdes! Det var svinkallt..

IMG_2302

Casper gör inte mycket annat än spelar fotboll.

IMG_2376

Nico sover. Dagtid, alltså.

IMG_2348

Eller så tycker han att livet är allmänt nice.

IMG_2296

3 dagar till, sen är han hemma. Dada. Vi saknar honom.

 

Om att fixa biffen

I dag åker Walter iväg för att spela med landslaget. Till Trinidad, tror jag. Han kommer att vara borta i lite över en vecka. Hans största orosmoment är hur jag skall fixa allt på hemmafronten. Det är förståeligt, våra äldre barn är otroligt aktiva dagtid, den yngsta mer en nattuggla.

Jag är allt annat än en nattuggla. Jag behöver mina 8 timmar. De senaste två veckorna har vi sovit otroligt bra på nätterna, men ungen somnar så fruktansvärt sent. Eller åtminstone sent enligt mej. Kl 22 är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Då kan han vara uppe 3 – 4 timmar till. Och jag blir så frustrerad, fast jag vet att han kommer att somna eventually och sova länge kan jag inte bara chilla. Jag är för trött. Kommer jag att fixa det? SJÄLVKLART.

IMG_2123.JPG

Då helgen är något extra

Vi var i Åbo över helgen. Mitt Åbo, min favoritstad, stället där min själv verkligen trivs.

Att resa med tre barn kändes en aning övermäktigt, men som tur skulle min bror också till Åbo så han körde ner med oss. Han kommer antagligen aldrig att resa med en nästan 3-månaders baby igen. Niclas var olycklig största delen av resan, och vi gjorde i princip allt för att underhålla och trösta. Hemresan, däremot, gick som en dans.

Vi åkte iväg på torsdag efter att kidsen slutat skola och förskola och kom hem på söndag.

IMG_2175

Jag funderar på att skicka ungarna tillbaka till Åbo. Dom sov som stockar. Det är inte ofta våra barn VILL gå och lägga sej före 21, men efter intensiva, roliga dagar ville dom det.

På fredag kom Walter till Åbo och vi gick på match. Han stannade sedan kvar i Åbo och fick njuta av en ledig helg. Han fick dessutom se matchen från läktaren  eftersom han var avstängd efter rött kort mot KPV för några veckor sedan.

IMG_2180

Vi hann med shopping vid Skanssi också. Vi letade efter Messiskor som galningar, men hittade inte rätt storlek. Lite annat hittade vi, dock. Mat fick vi också. Plus i kanten till Skanssi för barnvagnsparkeringen och barnrummet!

På lördag simmade Walter, Casper och Jada vid Caribia medan Nico och jag gick på promenad i mina gamla hoods. Studentbyn.. those were the days..

Sen åt vi gott vid Pippurimylly. Jag hann aldrig fota maten, så ni får tomma tallrikar. Det syns i alla fall hur gott det var.

På söndag åkte vi sedan hem i samlad tropp. Via Mylly. Där hittade vi äntligen Messiskorna och resan var en succé. Casper satt med skorna i famnen hela vägen hem. Och Niclas sov sig igenom alla kilometrar.

Tack och förlåt Åbo och moster! Vi kommer snart igen, var så säkra! Vi måste bara låta moster Cessi återhämta sej först. Våra barn kan vara väldigt intensiva, och deras förädlar kan vara väldigt trötta. Så kan vi säga.

 

En lyxig morgon, med lite lyx även till er!

Jag är ingen tjejig tjej. Jag är en pojkflicka. Jag är det nu, har varit det så länge jag kan minnas och kommer antagligen alltid att vara det. Smink, hår och kläder har aldrig varit ett intresse och det har också gjort att jag aldrig varit speciellt bra på något av det. Senast jag hade lite mer smink var då vi gifte oss för 14 månader sedan.

Idag var annorlunda. Jag inledde min dag med att hälsa på Mary Kay konsulten Susanne i hennes garage. Garage säger jag, men det såg minsann inte ut som vårt garage. Det var mer som en studio med möjlighet att hålla mindre föreläsningar/skolningar/tjejkvällar.

Jag fick sätta mej mitt emot henne och hon guidade mej igenom en vardagssminkning. Jag fattar ännu inte att jag själv fått till den förändring som hände med mitt ganska trötta ansikte. Ni vet, sover man inte ordentligt på 4 månader börjar man se (eller åtminstone känna sej) lite sliten.

Hon gick igenom från grunden, sa vad jag skulle göra, hur jag skulle göra och hur mycket.

Här är före..

IMG_2169

Mary Kay har underbara produkter. Tidigare använde jag dem väldigt flitigt, men då ekonomin började begränsa mer gick jag över till ett annat märke. Nu kommer jag nog att börja använda åtminstone smink från Mary Kay igen.

Den här blev direkt en favorit. Den jämnar ut hudtonen väldigt bra, men känns ändå inte sådär tung som en foundation annars kan kännas.

IMG_2148

Här ser ni lite fler av produkterna.

IMG_2147

Jag är ju som sagt långt ifrån bra på det här, men med rätt handledning gick det långt över förväntan! Och jag lovar, kan jag kan du!

Och här har ni slutresultatet!

IMG_2161

Är du intresserad av en kostnadsfri lektion i hudvård eller smink? Ta kontakt med Susanne och använd koden `​Nina` så lyxar hon till det lite extra för dej!

Okej

Många föräldrar kommer säkert att känna igen sej nu. Ni vet då man försöker få sina barn att sluta springa inomhus, sluta hoppa i sängen, i soffan, på stolen? Hos oss handlar det mest om det där med springandet, det eviga dunkandet av en fotboll som sparkas mot väggen, ljudvolymen som bara stiger tills den är nästan öronbedövande och att sitta stilla vid matbordet.

Vad svarar era barn då ni säger till dem? Här i huset är det i alla fall inte ”ja mamma”, hur gärna jag än skulle vilja att det var det. Skulle de svara ”ja mamma” så skulle jag känna att de har hört mej, och kanske, bara kanske, tagit in det jag har sagt. Det betyder inte nödvändigtvis att de skulle agera därefter, men det skulle kännas bra att få ett ”ja mamma”. Åtminstone någon enstaka gång.

”Okej!” är det enda jag får. Sen fortsätter springandet (eller väldigt rask gång som skulle få vilken olympisk gångare som helst diskvalificerad), dunkandet, hoppandet och ”viskandet”. Jada och Casper är antagligen de två största missbrukarna av ordet okej. Åtminstone på norra halvklotet. Och det är ju ett väldigt bra ord för dem att använda. Det funkar ju på båda våra hemspråk. Men dom kunde variera sej lite, så att man skulle veta ifall de faktiskt lyssnar eller bara svarar okej för att ´nu sa hon nånting igen`

”Okej!” då jag ber dem plocka upp sina saker, ”okej!” då jag säger att de ska lägga huvudena på kuddarna och börja sova.. Okej, okej, okej, okej.. Den enda gång jag får önskad reaktion efter ett ”okej!” är då jag meddelar att maten är klar, då rusar dom minsann in i badrummet för att tvätta händerna och sedan spurtar dom in i köket och sitter på sina stolar innan jag hunnit säga klart meningen.

Det krävs mycket för att Walter ska gå i taket, men om han var tvungen att höra ”okej” efter kl 20.15 mer än på helgerna hade vi nog fått skrapa honom ur vardagsrumstaket minst två gånger i veckan.

Kan jag få ett ”Ja mamma”? Okej..

IMG_1622

 

Då man gör något man inte trodde man skulle göra

För fem år sedan, eller nä, vi säger tre år sedan, kunde jag aldrig, inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mej att jag skulle ha en dotter med det härligaste afrokrull jag någonsin sett. Vilken tur att livet ville annorlunda. Inte bara på grund av det där afrot, då. Men det är håret jag vill prata om idag. Här ser ni hur det såg ut 15:e januari i år: 4 timmar hår. Ljuset var bättre, men hur håret kändes då och nu är som natt och dag. Och då har jag inte haft den tid att lägga ner på att sköta det som egentligen krävs.

Idag har vi tvättat, haft i hårmask och balsam, leave-in och mosturizer. Håret är så mycket lättare att reda ut, det känns mjukt och lockarna är vackra. I morgon får hon gå till skolan med håret öppet för första gången.

IMG_2138

 

Jaro, Jaro, Grööön

Vi har en fotbollssäsong bakom oss. En helt fantastik säsong som samlat många fotbollsspelande barn och deras föräldrar. Jaro Grön har spelat många matcher, Casper har fått två gröna kort, en medalj och ett diplom. Det var en lyckad säsong, om än för kort, om man frågar Casper. Han grät efter den sista matchen. Varför var inte matchen längre, varför får dom inte träna mer?

Det märks att 5- och 6-åringarna i Caspers lag tycker om att spela fotboll. De har utvecklats massor den här sommaren och man känner knappt igen det lite blyga, försiktiga lag som inledde säsongen tidigt i somras. Nu tar dom för sej, dom spelar tillsammans, dom till och med passar till varandra!

IMG_1873

Jaro Grön har dessutom haft en fin hejarklack. Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, morbröder, farbröder, mostrar, fastrar, andra släktingar och vänner är flitiga med att komma på matcherna och heja på barnen. Det märks att det har uppskattats av barnen, vi hoppas på lika fin uppslutning nästa säsong!