Våra barn är varandras totala motsatser då det gäller flera saker. Man behöver bara slänga ett öga på dem för att inse det. För låt oss vara ärliga nu, utseendet är det första vi noterar.
Att dom inte är biologiska syskonen märks för övrigt inte på något annat än just utseendet. Att dom inte bott tillsammans mer än 8 månader är helt otroligt. Bandet mellan dem är starkt, lite sådär som man säger att det brukar vara hos tvillingar.
Casper beskyddar sin syster mot allt och alla, Jada sympatigråter och tar sin brors parti utan att tänka.
Grälen är vilda men korta. Dom snackar ihop sej och vet precis vem som skall be om vad. Deras samtalston ligger några snäpp över det normala och stiger i takt med att det de håller på med blir intressantare eller roligare. De gör tappra försök att viska, men än så länge utan någon större framgång.
Aktivitetsnivån hos oss är hög. Casper lider av något som jag antar att de flesta 5-åringar lider av. Han kan inte gå. Han springer, eller hoppar eller tar sej fram på något annat sätt. Går gör han i alla fall inte. Jada fnittrar. Ett hejdlöst fnitter som skulle kunna väcka de döda. Eller åtminstone få dem att dra på smilbanden. Det är ett fnitter som smittar, Casper är extra lättpåverkad av Jadas fnitter och det resulterar ofta i att han ligger och vrider sej av skratt. Värre saker kan hända.
Det viktigaste som finns i världen är rättvisa. Allt ska vara rättvist. Allt ska vara lika. ”Vems tur är det att duscha första idag”, ”Vem tur att tryckta på hissknappen?” ”Vem hade kickbiken senast?” ”Hur många gånger har var och en rutschat?” Ni vet, viktiga saker.
Jada jumppar. Redskapsgymnastik i föreningen F.I.F. Hon älskar det, måndagar och onsdagar är bäst för då är det jumppaträningar. Redan i bilen på väg hem från skolan undrar hon om hon kan klä på sej jumppadräkten då vi kommer hem. Då man säger att det ännu är 3 timmar tills jumppa börjar riskerar man att mötas av en sur min i bakspegeln.
Jada flyttade (äntligen) hem till oss i april i år. Hon hade bara varit hos oss en vecka då hon började förskola. Det var hennes eget val, hon hade tråkigt hemma då Casper var på dagis. Nytt språk, nya kompisar, nytt klimat, ny mat, allt var nytt. Hon acklimatiserade sej på nolltid. Vi har väntat på ett bakslag, det kom aldrig. Hon pratar svenska och engelska, hon läser på båda språken och går framåt som ett ånglok i skolan. Hon har massor med kompisar och några riktigt goda vänner. Hon är modig, stark och så otroligt snäll och omtänksam.
Casper spelar fotboll. Han och min man är antagligen de största Messi-fansen i Jakobstadsnejden. Casper sover i en Messitröja, den andra har han på sej till språkbadet. Den här sommaren har han spelat med Jaro Gul. Han gjorde några mål, fick två gröna kort och två medaljer. Det var en lyckad säsong. Nu väntar han på att träningarna skall börja igen, så ifall någon från Jaros juniorsektion läser detta, snälla, kan ni börja typ nu?
Då Jada kom till oss blommade Casper upp som aldrig tidigare. Hans engelska blev perfekt på nolltid och nu går han i språkbad och lär sej finska. Han är smart, han kan räkna till 100 och ser samband som inte ens jag alltid lägger märke till. Han kommer ihåg allt. Precis allt. Han är en känslig typ och ganska försiktig, men han skulle antagligen gå genom lågor för sin syster.
Det är två lyckliga barn. Och vi är lyckliga föräldrar. Det krävs egentligen inte så mycket mer för att skapa en fungerande familj. Vi säger jag älskar dej och kramas mycket.
Från Läktarplats 